tisdag 24 mars 2009

Får man ge rabatt på tobak?

Egentligen ska man inte det. När det kommer erbjudanden om "5% på allt i butiken" står det alltid med liten stil "gäller ej spel och tobak". Därför blev jag förvånad när jag handlade cigaretter åt en släkting idag på Ica Maxi i Trelleborg. När jag drog betalkortet frågade kassörskan om jag hade Ica-kort. Jag kunde dra det, "som plåster på såren".
- Hur har de lyckats med det? undrade jag.

– Egentligen får man inte det, och jag tror inte alla gör det, men det blev ett sånt j-la liv på kunderna, upplyste mig kassörskan.

Reglerna kring marknadsföring av tobaksvaror är stränga i Sverige, och det ska de vara. Rökning ställer till med mycket skada i människors liv. Alla som har eller har haft anhöriga med KOL eller lungcancer vet att tobaksindustrin och handeln med tobak är mäktiga fiender till folkhälsan. Själv hatar jag tobak framför allt för att den var upphov till ständiga gräl om rökning och smygrökning i mitt föräldrahem.

Det är inskrivet i Tryckfrihetsförordningen att man inte får göra reklam för tobak och inte heller för  andra varor som har "varukännetecken som är i bruk för en tobaksvara". Därför ska det såvitt jag förstår inte finnas parasoller som det står Blend på eller jackor av märket Marlboro i Sverige längre.

Ett sätt att hejda ett missbruk, som tobaksberoende är, är att göra det som missbrukas svåråtkomligt. Och då går det plötsligt an att få 1% rabatt på en limpa cigaretter i en helt vanlig svensk ica-butik genom att dra sitt kort och få så kallade bonuspoäng! Som plåster på såren!
På mig river det upp sår. Att de inte skäms!

torsdag 19 mars 2009

"Små barn ser bara benen på de vuxna"

Jag hade nyligen förmånen att få samtala med en samisk kvinna om hur det var att vara barn på den tiden då samer fortfarande bodde i kåtor i Sverige.
- Nu för tiden ser barnen bara benen på föräldrarna, sa hon bland annat.
- När vi bodde i kåta levde vi nära golvet.

Jag har tänkt så mycket på det. I en e-postlista läste jag en gång om en familj som hade tagit bort stolarna ur sitt hem. Sympatiskt och säkert bra för kroppen tänkte jag. Men om man lever i kåta går man ett steg längre och har inga arbetsbänkar i stå-höjd heller. Hushållsarbete, matlagning, sömnad, umgänge, allt sker på golvet. I barns höjd.

Vad innebär det för små barn att de inte har denna nära kontakt med större barn och vuxnas mimik och kroppsspråk? I ABC nättidning läser jag om olika ansiktsuttryck och jag tänker på att ansiktet är så viktigt i mellanmänsklig kommunikation. Det är ju så viktigt för oss att stiliserade ansiktsuttryck t o m infogas på internetfora eller om det inte finns, formas av kolon, parenteser och andra tecken.

Men min fråga står kvar:
Hade vi varit annorlunda om vi varit mer på samma höjd som de vuxna under våra första år?

onsdag 18 mars 2009

Stå ut eller njuta?

 I gårdagens Sydsvenskan läser jag om föräldrautbildning i Staffanstorp enligt Komet, som programmet heter. Grannkommuner erbjuder utbildningar som heter Cope. Cope betyder att stå ut. Är det så vi vill se på föräldraskap och den intensiva tiden i livet då man är omgiven av uppväxande barn? Som en klok kvinna påpekade för mig för några år sedan, varför finns det ingen utbildning som heter NJUT?

Sydsvenskan har också intervjuat Jesper Juul. Jag hoppas många läser intervjun, trots att Juul uttrycker sig ganska omständligt. Hans slutsats är att det inte är utbildning föräldrar behöver, utan vägledning att utvecklas i sitt samspel med barnen. Och så är det ju.

Hela tanken med att uppfostra barn bygger på att den vuxne ska forma barnet till en god medborgare (eller vad man nu har för mål), med olika medel. En viktig aspekt som ofta inte nämns, är att alla möten med människor formar alla dem som medverkar i mötet. Den vuxne förblir inte statiskt densamma utan utvecklas också av mötet med barnet. Ser man barnet som en annan medmänniska, som man kan ha ett ömsesidigt utbyte med, så ser man hur orimligt det är att utsätta henne för en "metod" eller gå en "utbildning" för att kunna möta henne. Eller, för den delen, ge beröm för självklarheter.

tisdag 17 mars 2009

Vara äkta som förälder

I går hade P4 ett inslag om en relativt nystartad webbplats för föräldrar,  luradittbarn.se. Här kan föräldrar dela med sig av tips på hur man kan lura sina barn för att få dem att göra som man vill. Många av bidragen till sidan handlar också om hur man själv har blivit lurad.
Exempel från sidan: 
  • Säga att man har missat Bolibompa och det är dags att gå och lägga sig när man behöver ledig tid på kvällen. 
  • Säga att det bor igelkottar i alla lövhögar för att få barnen att sluta slänga sig i lövhögar.
  • Om du petar näsan blir den stor som en hästnäsa.
  • Säga att glassbilen tutar för att den har slut på glass.
Det står att det är "charmiga" tips och en "snäll" sida men jag håller inte med. Jag tycker inte det är snällt att luras. Både jag och min man (som hörde om sidan på P4 i går) minns tydligt hur vi som uppväxande barn eller ungdomar fick en plötslig insikt om att vuxna inte alltid har rätt, är ärliga eller ens snälla.

Jag har fått berättat för mig om hur jag förtvivlat försökte plocka undan mina saker för att de inte skulle sugas in i dammsugaren och tyckte inte det var ett dugg roligt. Det ÄR inte roligt att upptäcka att man blivit lurad. Det är obehagligt. Och värst av allt: Man tappar tilltron till den person som har lurat en. Och om den personen är ens förälder och på sätt och vis representerar hela vuxenvärlden, vilken vuxen ska man då lita på?