söndag 26 april 2009

Stå där du gräver


I femton års tid drömde jag om att "göra något av" mitt trädgårdsintresse, utan att komma på vad. Skulle jag odla ekologisk vitlök och sälja? Skulle jag ha nån slags matbutik? Guidade trädgårdsvisingar? Kafé, som barnen föreslog efter att vi besökt Peter Englanders medelhavsträdgård i  Simrishamn?

De som förverkligar sina drömmar får ofta göra alltihop. Mandelmanns på Österlen lyckas med detta. De jobbar massvis under hela odlingssäsongen även på barnens sommarlov.

Jag har gjort några tassande försök, jag har sålt basilika till en presentaffär, och jag har stått på höstmarknad och sålt lite av överflödet. Men nu är barnen större och strax på väg in i tonåren. De äter mer och överflödets tid är förbi.

Ingen kan göra allt. Om jag skulle satsa på produkter från svarta vinbär, hur skulle jag då hinna plocka och frysa in gröna bönor för egen del? Och om jag odlade gröna bönor professionellt - hur skulle jag då hinna göra svart vinbärssaft till familjen?

Och när skulle jag sitta i grönsaksraderna med rensjärn i hand och fundera på svåra saker, i sjaviga shorts och fläckigt linne, utan att bli avbruten av någon i en bil som vill titta lite? Utan att bli irriterad?

Så småningom insåg jag att det inte var min grej. Jag behöver inte imitera någon annan. Jag duger som jag är. Jag vill odla till mig själv, stå mitt i de trädgårdsland jag gräver om varje vår. Min trädgård ska inte vara öppen för visning. Mina grönsaker ska inte säljas. De ska ätas upp av oss själva. Vill någon ha hjälp att komma igång och odla själv hjälper jag gärna till, men jag behöver inte bevisa något. Jag kan odla min trädgård för mig och jobba med vanliga jobbsaker.

Kanske har jag blivit vuxen.

fredag 24 april 2009

Svalan är här

Så är det. I all lärksång och sädesärle-tjirrp så kom det: svalans pratiga kvitter eller vad man ska kalla det. först reagerade jag inte riktigt. Jaha.

Sen...

BOING! Men det var ju SVALAN! Den 24 april!!!

Så är det. 
Välkommen svala. 
Än så är det långt till sommaren. 

Tror jag.

söndag 5 april 2009

Växa upp som del i sin kultur

När jag var åtta år gjorde jag en form av resa. Den var inte lång, bara en knapp kilometer, men den påverkade för alltid min syn på mig själv, ja min identitet skulle jag vilja säga.
Det var inte en klassresa, det var en kulturresa och den gick från bondekulturen till en medelsvenssontillvaro som knappt ens har ett namn.

Mina allra första år bodde jag på ett fungerande lantbruk, i storfamilj med tre generationer, kor, grisar och traktorer. Jag hade en självklar plats i allt detta. Min första föreställande teckning visar en sugga med smågrisar (vi sa inte "griskulting", det var ett ord jag lärde mig i skolan). Jag visste hur man mjölkar, hässjar hö, gallrar betor och slaktar gris. Ja inte hur man slaktar kanske, men att man gör det. Jag minns kornas krumsprång när de släpptes ut på våren, den goda lukten av nyplöjd jord och lärksång så intensiv att den fyllde hela himlen. Och jag hade en uppgift - att springa med bud mellan de vuxna. "Spring och säg till den och den att ...". För det mesta vardagliga ting förstås, men det var jag som vid fem års ålder skickades med budet till min farbror att han hade blivit pappa.

Storfamiljen försvann först, sen lantbruket och sist själva boendemiljön. Vi flyttade till en nybyggd villa, en av många, många likadana, i ett nybyggt område där det några år tidigare hade varit öppet fält. Jag förundrades över hur jag kunde stå på övervåningen i vårt hus, se rakt igenom grannens övervåning och in i nästa hus igen. Det allra första mina föräldrar gjorde var f ö att sätta upp persienner i alla fönster.

Jag minns hur jag undrade hur man skulle benämna miljön jag hade hamnat i. Det var ju inte landet, för det visste jag hur det var. Det var inte stan. Det var ... ingenting.

Jag tror min far kände samma vilsenhet. Jag minns en sommar när han hade semester och var hemma i vardagen. Han pratade upprört med min mor om att jag och min bror bara gick och drog och aldrig hjälpte till med någonting. "Men vad ska de hjälpa till med?" undrade mor. Och nej – han blev ju svaret skyldig. Det fanns ju inget att hjälpa till med. I den här miljön fanns det ingen uppgift som var barnens.

Nu är jag tillbaka i bondekulturen igen, tack vare min man som är bonde. Till bådas vår förvåning har vi gift oss med någon "hemifrån" och det har den fördelen att vi i mångt och mycket delar en kultur med långa rötter och även då en syn på barnens plats i den. Vi lever lite på samma villkor som våra förfäder 1000 år tillbaka i tiden eller mer - det är en hisnande tanke.

När jag många år senare pratar med en samisk kvinna om barnens roll hos renskötande samer märker vi att vi har en del gemensamt. Inte minst uppfattningen om att man som barn hjälper till. Inte för att man hotas eller tvingas - man bara gör det. Hon är gammal nog att minnas när hennes familj bodde i kåta året runt. Om hur allt inomhusarbete gjordes på golvet, med barnen runt omkring. Även där sprang barnen med bud mellan de vuxna. 

Hon berättar om vuxna som hade tid.
– När barnen skulle lära sig hantera något fick de först redskapet i händerna utan att de vuxna sa nåot. Så fick de utforska det på sitt eget sätt. Efter ett tag kunde de vuxna börja visa hur det var tänkt att man skulle göra, berättar hon bland annat.

Jag träffar barn som vant kastar lasso och kan visa olika varianter på hur man håller lassorepet. Barn som inte bara hanterar vassa knivar i lågstadieålder utan också från nio-tio års ålder får märka sina egna kalvar, med knivsnitt i deras öron. Barn i mellanstadieålder som kör snöskoter utan att blinka (man ska vara 16 år och ha förarbevis). Jag ser barn ta ett betydligt större ansvar än vad vi är vana vid i medelsvenssonkulturen.

De vuxna pratar lyriskt om kalvmärkningen. Den börjar efter midsommar, man drar till fjälls med renarna. Man bor kanske i kåta men mer troligt i enkla stugor utan vatten och ström. Man lever utan klocka och vänder på dygnet och arbetar på natten, under midnattssolens sken. När de pratar om kalvmärkningen får de som ett skimmer över ansiktet. Alla är med. Protesterar inte tonåringarna då? Vill de inte hellre åka till Ibiza? undrar någon. Inte då. Det är ju deras renar också, deras liv.

Och nu är jag framme vid slutsatsen i det här inlägget. Vad ska jag skriva där då som inte blir för högtravande eller självsäkert? Jag tror det handlar om att inte vara rädd för att ta med barnen i sin egen vardag, där det är möjligt. Kanske inte vara så rädd för att låta dem pröva "farliga" saker, under uppsikt. Ge dem en egen trasa när man våttorkar golvet och stå ut med att det blir med vått än torkat. Ta med dem i matbutiken och visa dem hur man handlar mat. Låta dem tärna grönsaker med en tillräckligt vass kniv för att det ska vara möjligt. Visa dem hur det går till här i världen.