lördag 8 augusti 2009

Att våga berätta det hemska

På radion hör jag en krönika av en man som semestrat i New York tillsammans med sin nioåring och som, oförberedd, konfronteras med sonens frågor om vad Ground Zero är, och vad oms har hänt. Krönikan går ut på hur nioåringen konfronteras med världens ondska, hur han vill veta mer och mer och mer om vad som verkligen hände. När hans far inte vill berätta, fyller fantasin i.

Sensmoralen är att pappan/berättaren ångrar att han nånsin avslöjade vad det var han tittade på , där i New York där det inte syntes något särskilt alls. Hade han fått leva om den stunden i sitt liv hade han tigit om sanningen för sin son.

Med i köket sitter min egen nioåring.
- Hör du vad de pratar om? Vet du vad det är det handlar om?
Han nickar och vet mer än vad om sagts i radio:
- Var det inte där kaparna tog självmord?
Vad tror du om det pappan berättar?
Han gör en min och en omisskännlig gest med ett snurrande pekfinger mot tinningen.

Jag känner igen krönikörens situation, att behöva berätta om hemskheter som man helst ville att ens barn skulle slippa konfronteras med. För några år sedan hörde han som är nio år talas om Estonia. Om och om igen ville han höra om stormnatten, om svårigheterna med att få livbåtarna i sjön, om ytbärgarna och alla som dog. Att alla i Sverige kände någon som kände någon som var med på Estonia. Han lyssnar med vidöppna sinnen och tycker det är lite småläskigt att åka färja till Gotland sen.

Det var, kanske ironiskt, i samband med den 11 september 2001, som jag lärde mig den hårda vägen att jag måste berätta hemska saker för mina barn. Min nioåring har en storebror som då var tre år. På dagis deltog han, liksom alla andra, i tre tysta minuter till minnet av offren i World Trade Center. Jag hade verkligen inte berättat för honom vad som hade hänt. Efteråt var han rädd att det skulle flyga in ett flygplan i det fyravåningshus i en skånsk småstad där hans kusiner bodde. Jag tycker fortfarande det var idiotiskt att treåringar skulle delta i tre tysta minuter.

Så tunga nyheter bör, enligt min mening, föräldern berätta för barnet . Det är en tung uppgift i föräldraskapet, men nödvändig. Det är bättre att barnen hör det från oss, hör att vi vet vad som har hänt, kanske att vi är ledsna och att vi gör vårt bästa för att skydda barnet från ont. Det blir bara värre om barnet blir utelämnat åt medias, kompisars och sina egna fantasiers versioner.

lördag 1 augusti 2009

Stör ej - lek pågår

ssssssch på övervåningen sitter just nu två nioåringar och leker Star Wars (tror jag) med legogubbar. Det handlar om baser, missiler och avsprängda händer, men rösterna är ljusa och vänliga. Jag beundrar Birgitta Knutsdotter Olofsson för hennes iakttagelseförmåga och exakta beskrivning av hur lek ser ut och låter. De speciella röstlägena när nioåringarna är inne i sina roller i leken. Det avancerade språket, där de använder ord som de inte gör i dagligt tal, "förnedrad" hörde jag till exempel. Emellanåt bryts lekrösterna av av deras vanliga röster när de förklarar någon ny vändning i leklen för varandra.

Jag vet inte hur länge de har hållit på, minst en timme. Leksaksaffärerna lär inte rikta sig till barn på över åtta år, därefter ersätts tydligen leksakerna till stor del av sportartiklar och elektroniska tidsfördriv. Jag vill inte kolla min källa just nu för då måste jag gå förbi dem och riskerar trasa sönder lekstämningen, som alltid är skör. Men de här nioåringarna leker oavsett vad det står där. Jag tassar tyst härnere och gläds med dem.