torsdag 19 november 2009

Om när barn får stryk

Gulla gick ut och satte sig i halltrappan. Hon kände sig matt i knäna och mådde illa. Hon visste inte riktigt vad det var med henne. Hon var van vid stryk, att få det själv och se andra ta emot det. Stryk var något obehagligt, visserligen, men något vanligt på samma gång, något som hörde samman med att vara barn och inte fullvuxen. Man fick stryk, när man gjort något dumt och illa, ibland fick man stryk när man var oskyldig också. Det var som det föll de vuxna in. Man fick uthärda det och tänka att det bra var skinnet det gällde. Det gick snart över och då fick man vara glad igen.

Men det, hon varit vittne till idag, upprörde henne så som varken Karlbergs däng med barnen där hemma på Kulla-torpet eller mjölnarens och Kalle Baddares övergrepp mot Johannis någonsin upprört henne. Då hade hon känt sig ond och uppbragt och handlat därefter, men nu kändes det som en smärta inom henne och hon visste inte vad hon skulle göra. När Johannis tog emot stryk gjorde han det på ett undergivet och ödmjukt sätt, och fastän han grät och var rädd kunde man trösta honom. Och aldrig, hur illa han än blivit behandlad, hade hon sett något sådant i hans ögon, som det hon i dag sett i drängpojken Mats'.

Hon satt länge och grubblade över de ögonen. Till slut visste hon: det var hat. Det fanns sådant hat, som den känner, som är förtvivlad och värnlös och dömd, men som varken förstår att med lugn finna sig som hon själv hade lärt, eller hade kraft att förlåta, som Johannis hade.

Ur Kulla-Gulla på herrgården av Martha Sandwall-Bergström