söndag 14 november 2010

Fångad i aktivitetsfällan

Jag minns inte hur jag tänkte när jag läst första barnet börja på gymnastik när hon var tre år. Kanske var det något man bara gjorde, helt oreflekterat, i vår kultur. I alla fall tänkte jag inte på att det var början på en lång räcka aktiviteter, skjutsningar miltals och timmar av väntan före, under och efter aktiviteterna. Jag minns hur annorlunda mina barns liv var mitt eget i detta avseende, och hur annorlunda mitt liv som förädler är mina föräldrars. Den första aktivitet som mina föräldrar skjutsade mig till var ridskolan jag började på när jag var nio år.

Jag har tre barn och jag vill ju att de ska idrotta och röra på sig, och eftersom jag aldrig själv har fått lära mig spela något instrument och har saknat det så unnar jag dem att lära sig det. Som de medelklassbarn de är har de prövat på en mängd olika musikinstrument, sporter, simskola, scouting, sång och teater. Eftersom vi bor på landet har vi lämnat och hämtat, när det har funkat tillsammans med andra, andra gånger själva. Jag kan inte låta bli att tänka på vilka enorma mängder bensin som har förbrukats till detta skjutsande genom åren.

Ändå är jag inte någon hängiven sport- eller kulturmamma. Jag är verkligen inte den som lägger ner mest tid på det här. En gång dristade jag mig till att säga att det var jobbigt när träningen drog över tiden så att sporten fortfarande pågick för fullt när jag kom för att hämta. Aj aj aj, fel sak att säga bland föräldrarna vid kanten av planen. "Jamen det är ju bra att de ordnar något" fick jag höra direkt.

"Vad är du för en fotbollsmamma?" sa en ungdomskompis som visade sig ha barn i ett motståndarlag en gång. Tja vad skulle jag svara? En urusel! Hur som helst så har jag försökt skärpa till mig. Förra helgen satt jag en lång förmiddag på en träbänk i en idrottshall på cup i stället för att snygga till i trädgården inför vintern och ladda mina egna batterier inför veckan. På kvällen sa jag till min son: "Nu har vi varit tillsammans hela dagen." Han: "Tillsammans, men ändå inte."

Tillsammans men ändå inte. Där sa han ett sant ord. Där jag satt på träbänken blev jag till en serviceinrättning för honom, en som höll reda på väskan, plockade fram fika mellan matcherna och pengar till att handla i kiosken med. Dessemellan försökte jag läsa en text jag behövde läsa. Hade vi gått ut och gått i skogen så hade vi varit tillsammans utan förbehåll. Dessutom hade det varit tystare.

Det verkar finnas en norm i samhället att föräldrar till barn i skolåldern ska engagera sig i deras aktiviteter, skjutsa dem dit, titta på träningar, tävlingar, matcher och uppträdanden. Man ska sälja lotter och andra saker till insamlingar, man ska baka, vara funktionär, stå i kiosk. Helgerna kan lätt gå åt till barnens aktiviteter, åtminstone om man har fler än ett barn. Man är tillsammans men ändå inte. Man sätter sina egna intressen och sitt eget motionerande på undantag. De får komma i andra hand.

Om jag jämför med normen för att vara småbarnsförälder så är den mycket mer mån om föräldrarnas egentid och ork. Den svenska rekommendationen för amning är ett år eller längre och avviker därmed från WHO:s globala rekommendation, två år eller längre, av hänsyn till småbarnsföräldrarna. Föräldrar uppmanas lägga sina barn att sova ensamma tidigt på kvällen i egen säng för att få egentid och tid för varandra på kvällarna. Då gjorde det mig inget att vara med barnen. Nu, när de är på väg mot tonåren vill jag ha egentid. OCH vara tillsammans med dem allihop, hela familjen, på riktigt. Fast det finns det väldigt sällan tid för mellan alla matcher, övernattningar och tävlingar.

Jag känner mig fångad i en fälla, aktivitetsfällan. Visst är det roligt att de idrottar och utvecklar sina sidor, men jag känner dålig mamma-eptitetet flåsa mig i nacken när jag rymmer från matcherna. Och beskvikelsen från barnen. Alla andras mammor och pappor är ju alltid med ...

fredag 15 oktober 2010

Göra motstånd mot konsumism och naturens egen svinto

Höstens roligaste bok är utan tvekan Stefans lilla gröna - handbok i utanförskap av Stefan Sundström. Den handlar om hur man kan bli mer självförsörjande, vare sig man måste det p g a att man har lite pengar, eller för att man vill slippa att ensidigt vara konsument och i stället, åtminstone till en del, ta makten över sitt liv och vara sin egen producent av livets nödtorft och guldkant.

Boken innehåller många sidor med tänkvärda texter och vackra foton, för lite av det förra och för mycket av det senare om ni frågar mig. Jag har sett så många vackra foton i snygga böcker, men det går aldrig upp mot utsikten här utanför. Jag är övermätt på coffeetableporr och Jamie Oliver-estetik. Men boken inte riktar sig inte heller till mig i första hand, som har jobbat på med självhushåll i blygsam skala i över 15 år. Den vänder sig explicit till dem som är där jag var då, för en femton år sedan, unga människor som just fått första barnet.P å den tiden, när jag var nyförälskad och nyfrälst, hade den säkert passat mig perfekt.

Innehållsmässigt finns det förvisso mycket att hämta för mig fortfarande. Mycket handlar om syrning, av grönsaker och av fisk. Att syra fisk finns inte på kartan för mig, men jag skulle vilja kunna syra grönsaker. Jag har försökt bjuda hit kompisar som kan för att de ska lära mig, men de har väl fullt upp själva när det är säsong antar jag.

Jag vill också lämna ett bidrag till självförsörjning som inte Stefan tar upp, nämligen hur man kan göra sin egen tvålull, svinto kallad. Den är inte riktigt lika effektiv som köpt tvålull, men bättre än diskmedel och diskborste så man kanske kan halvera sin svintokonsumtion. Åkerfräken är ett vanlgit och besvärligt ogräs. På våren när det kommer upp ser det ut som små bruna pinnar. Sen utvecklas de till små minigranar med djupt och månggrenat rotsystem.

Plocka "granarna", dvs åkerfräken, på sommaren. Knyt ihop dem i buntar och häng på tork. Sen tar ud ner ett knippe i taget och lägger några stjälkar i blöt i det som ska rengöras medan du diskar den andra disken. Sen kör du runt med åkerfräkenen som svinto. Simple as that.

onsdag 25 augusti 2010

Samlarglädje

Jag cyklade hemåt längs en grusväg efter att ha följt yngsta sonen till skolan. I gräset i vägkanten lyste något vitt i morgonsolen. Jätteröksvampar! Alldeles vita, fasta och fina, inte ens snigelätna.
-Aha! hörde jag min röst säga. Jag bröt av dem från marken. Vad skulle jag ta dem i? Det fick bli jackan. Jag placerade de två största svamparna, stora som handbollar men mycket ömtåligare, i min jeansjacka, knäppte knapparna, vek in ändarna och virade ärmarna runt paketet. Sen fortsatte jag hemåt i bara tröjan med en hand på styret och mitt fina paket på andra armen.
Vissa år har vi haft jätteröksvamp på tomten, men det var länge sedan nu. Barnen har aldrig smakat det. Inte för att de är så överförtjusta i svamp kanske, men nu får de i alla fall chansen.

lördag 17 juli 2010

Ett försvarstal för det brittiska köket

Storbritannien har ju varit känt för sin dåliga mat. I helvetet är det britterna som sköter köket, har man hört och jag fick nyliogen en livlig beskrivning av hur äckligt steak & kidney pie är. Men nu är det dags att revidera den bilden. Jag och familjen har varit på semesterresa tvärs över södra England och vi har ätit så GOTT!

Först är det de roliga bakverken. Rostade crumpets och muffins med smör och sylt eller marmelad, söt av jordgubb eller bitter av pomerans. Eller ett tunt lager Marmite för den som vågar. Te, från påse, med fet mjölk. Vi hade Cornish Cream Tea till eftermiddagsfika, dvs höga vita scones med smör (annars serveras det oftast med vispgrädde) och jordgubbssylt, och vi åt fullkornsscones med mycket russin i, nybakade och så möra att de föll isär när man bredde smör på dem. Och så åt vi Jaffa cakes, snabbt innan chokladen hann msälta i hettan.

Sen är det korven. Den svenska fullständigt homogena korven, som smakar förvillande likt alltid, oberoende om det är billig falukorv eller prinskorv för en hundralapp kilot, med en rosa köttmassa utan någon som helst karaktär, är svår att hitta. Här regerar den brittiska råa (fläsk)korven både i stormarknadernas kyldiskar och på resturanger. En billig restaurangkedja lockar med prisvinnande korv i frukostmenyn. På ett annat ställer ser jag att just deras korv kommer från Lincolnshire, vad det nu kan ha för betydelse. Hemma hos en vän i en engelsk småstad bjuds jag på den lokala slaktarens egenhändigt gjorda korv, i två versioner med och utan chili. Vad båda innehåller är dock lite av det lokala bryggeriets egen ale. Denna mångfald av olika korvar känns annorlunda och uppfriskande. Smaken är annolunda, och barnen hade svårt för den, men problemet är kanske att man jämför med "svensk korv". Det här är något väsentligt annorlunda!

Till och med snabbmaten kan vara överraskande fin. Strandpromenaden vid piren i Brighton är en riktig turistfälla som många svenskar träffar på inte minst under språkresor i tonåren. Här hittar vi en otroligt fräsch restaurang med delikat fish & chips, en hel fisk vardera, igenkännbar med stjärt och allt i frityrsmeten, och underbart fint vitt kött, tillsammans med äkta, tjocka brittiska chips, dvs pommes frites. Och apropå snabbmat såg vi förvånansvärt få av de stora hamburgerkedjorna, som är så svåra att undvika när man reser med barn. Visst fanns de här båda två, men de dominerade inte gatubilden och vyn från motorvägarna på det sätt som de gör här.

Pubarna verkar hålla sin ställning som leverantörer av snabb, billig och enkel lunchmat. En vanlig pub i en vanlig småstad hade en lång lunchmeny med baguetter, burgare, bakad potatis. Allt vi smakade var mycket fräschare och roligare än det låter. Jag beställde baguett med steak & onion, som visade sig bestå av ett rejält lass nystekt brittiskt nötkött och omsorgsfullt brynt lök. Hamburgarna var nog inte handgjorda på plats, men de var inte alls lika utslätade och menlösa som svenska fabriksburgare. Till det mera chips, men också generöst med sallad, tomatskivor och rödlök.

Så skippa flygsemestern långt borta, skippa shoppingweekenden till London och upptäck den engleska landsbygden och små och medelstora städer. Och ät gott. Ett av mina barn ska flytta till England som vuxen. För den goda matens skull.

fredag 2 juli 2010

Jag gillar att sova mycket

Och tvärt om: Jag mår inte bra av för lite sömn. Tillräckligt med sömn går före väldigt mycket i mitt liv. Åtta timmart är snudd på för lite, 9-9,5 timme bllir det ofta i perioder. Men då är jag också utvilad sen.
Det ligger lite prestige i att inte sova mycket. Kändisar och politiker får ibland frågan om hur de hinner allt. De säger ofta att de har liutet sömnbehov och lätt kan ta powernaps om tillfälle ges. Bra för dem! Men det får inte bli ett ideal för alla.
I morse vaknade jag alldeles för tidigt. Nu är det dags för en förmiddagslur. Det ska bli skönt.

måndag 14 juni 2010

Min barndoms mat

När jag flyttade hemifrån vid 19 års ålder hamnade jag i England som au pair. I mitt nya hem låg tonvikten på vegetarisk matlagning. Det serverades kött ibland, men mathållningen var fjärran den tunga kött-sås-potatisdiet som jag mindes från min uppväxt. I de 25 år som har gått sedan dess är det den minnesbild jag har haft av maten jag fick som barn och ungdom.

Så i natt började jag läsa boken Ät och njut med slow food av Carlo Barsotti. Han beskriver maten han åt under sin uppväxt i krigets och efterkrigstidens Italien. Frågan formades i mitt huvud: Hur såg min barndoms mat ut?

Jag blundade och jag såg till min förvåning mjölk, mjölk från Pella, Dolly och de andra korna på gården vi hade, mjölk som inte hade varit på mejeriet och vänt, utan den hade hällts i en kanna och kylts. Nej, jag kan inte minnas hur den smakade men jag tycker om fet ohomogeniserad mjölk nu.

Att bo på en bondgård i Skåne på 1960-talet innebar förutom egen mjölk även eget nötkött, eget fläskkött, rabarber, bärbuskar och fruktträd. Jag minns hur släktingar från stan kom och hämtrade "en halv gris" när vi hade slaktat, och jag minns den egenartade smaken av kalvdans, som görs på råmjölk när en ko har en nyfödd kalv. Jag minns söndagsefterrätten inkokta plommon med vispgrädde och vardagsefterrätten rabarberkräm.

Jag tvivlar på att mina föräldrar hann odla grönsaker då, men från tiden efter att vi flyttat till en sjuttiotalsvilla minns jag hur jag åt daggvåta, saftspända, underbart söta sockerärter, krispiga rädisor och det allra första äpplet, Transparente Blanche, från det lilla trädet vi satte på tomten.

Fisk köptes direkt av fiskarna i hamnen och även om rödspätta som fyllde hela tallriken var en fröjd att se så hör den inte till mina favoriter nu. I samhället där jag växte upp fanns både bagare och slaktare/charkuterist. Prickig korvmackorna som jag åt bestod av bröd som bakats på orten och korv av slaktarns eget recept. När vi handlade där fick vi barn alltid en prinskorv att mumsa på. Specerier köptes över disk av ett par gamla fröknar som alltid hälsade på en och fick en att känna sig speciell och sedd, även om man var tre-fyra år.

Så länge vi hade lantbruk dracks det förmiddagskaffe varje dag och till det serverades grovt bröd och fransbröd, ibland limpa, från det lokala bageriet med smör från paket, hemlagad leverpastej och korv från slaktarn (och kanske våra egna grisar från början). Ostskivorna skars med kniv och man kunde ofta få en ostskiva med en klick smör invikt innan man gick från bordet. Eller en sockerbit doppad i kaffegrädde. Vi barn drack förstås hemgjord saft, inte kaffe. När jag lekte med grannens dotter serverades i stort sett identiskt förmiddagskaffe hos dem. Det som var annorlunda var modellen på glasen. Eftermiddagskaffet var lika mycket en institution och det bestod av t ex en kanelbulle och en småkaka, hembakat förstås. Och hemgjord saft.

Jag inser att jag inte har satt mig in i begreppet slow food riktigt. Carlo Barsotti förklarar så här:
"För mig är det enkelt: Slow food värnar om behov som vi alla har. Behov av lycka, gemenskap, hälsa och livskvalitet. Rakt översatt betyder Slow food helt enkelt "långsam mat". Självklart är det inte själva maten som är långsam. Slow food premierar inte alls långkok och matlagningsorgier som fjättrar hemmakocken vid köket i dagar och nätter.
Tvärtom kan maten gärna tillagas snabbt - bara omsorgen och råvarorna
och tiden för att njuta av måltiden finns."

Det betyder ju att jag under mina tidiga år växte upp i en tvättäkta Slow food-miljö. Coolt.
Senare kom det in oboy, chokladpudding på pulver och annat mer eller mindre gott också, men det är en annan historia.

fredag 12 mars 2010

Konsten att avstå

Jag fastar. Inte så att jag inte äter utan bara dricker, utan att jag följer den kristna traditionen om fasta veckorna före påsk. Det var länge något alldeles okänt i min värld. för några år sedan förklarade en muslimsk kvinna innebörden i fastan i Ramadan för mig, eller hennes innebörd, får jag väl säga. Nämligen att avstå från livets goda för en tid i solidaritet med den som inte har tillgång till allt på samma sätt.

I år fick jag en utmaning av kristna vänner att avstå från sötsaker under fastan, och i stället skänka pengar till till välgörande ändamål. Eftersom jag och barnen redan har godisfritt under ett år var sötsaker inget alternativ. Hade jag levt ensam kanske jag hade avstått från kött under fastan men det funkar inte i vår familj som helhet.

Till slut bestämde jag mig för att avstå från alkohol och ha en vit fastetid. Inte så svårt, kan man tycka, med tanke på min blygsamma alkoholkonsumtion, kanske en flaska öl till maten eller ett glas vin till matlagningen och ett till maten, punkt. Det konstiga är att jag saknar det så mycket. Det här är en alldeles lagom fasta. Jag avstår en liten liten del av mitt relativa överflöd, och känner hur det känns. Förhoppningsvis gör det också njutningen så mycket större när jag sedan bryter fastan.

Det är lite kluvet om att skriva om det här. Jag får fråga mig själv - skriver jag för att få bekräftelse på hur duktig jag är, eller gör jag det för att jag vill berätta om fastan som sådan och vilka tankar och känslor den genererar? Tankarna handlar inte om att jag skulle vara duktig eller förmer. De handlar att ha och inte ha, om att utbudet i en marknadsekonomi räknar med att konsumeras, om att BNP är ett dåligt mått på välfärd, om makt, begär och Jesus när han frestades i öknen. Och en massa andra saker.

Jag tänker också på en krönika av Stefan Sundström i hans bok Om mjölkens symbolvärde. Den handlar om att kunna säga Nej, och om integritet att inte bara gapa och svälja det som sträcks fram emot en utan att välja själv. Jag tänker ofta på den och lånar namnet på den till detta inlägg.

torsdag 25 februari 2010

Landet Brunsås fastnar i klichéfällan

En anledning till att jag inte skriver så mycket i den här bloggen längre är att mina barn tyckte jag satt för mycket vid datorn. Men nu tror jag de ursäktar mig om jag skriver om vad vi tyckte om Landet Brunsås i går.

Vi brukar gilla det, allihop, hela familjen. Bägge vi föräldrar är engagerade i frågor om mat och livsmedelsproduktion i stort och smått och barnen tycker om att sitta med och inte minst tycker de det är kul att upptäcka att deras mamma är en trendig typ som bakade med surdeg flera år innan det slog igenom stort. Folkbildning i TV när den är riktigt bra, vanligtvis.

Men så kommer gårdagens program med temat familjen, dvs barnfamiljen och ätande. I stället för att göra något eget och kul som de faktiskt lyckats med i programmen hittills, slukar Brunsåsredaktionen det tidiga 2000-talets klichéer om barn som en hop bortskämda små despoter och deras föräldrar som underdåniga tjänare. Förr åt barn all sorts mat. Nu har de blivit bortskämda för att föräldrarna desperat vill undvika konflikter, vilket är en ren björntjänst.

För det första: Barn åt inte allting frivilligt förr. Barn tvingades att äta saker förr. Mina barns mormor, född 1935, minns med vämjelse den havregrynsgröt hon varje morgon tvingades äta. Den var långkokt och salt och hon tyckte att den smakade snor. Hon har berättat hur hon kastade havregrynsgröt i rabatten för att bli av med den, eller i toan. Hon lovade sig själv att när hon blev stor skulle hon alltid ha varm choklad till frukost och det löftet höll hon livet ut.

Även i den intressanta boken I barnens och nationens intresse av Kajsa Ohrlander, som handlar om socialliberal reformpolitik i Sverige i början av 1900-talet, framskymtar att även på den tiden, i ett mycket fattigare Sverige, ratade barn viss mat - och skulle fås att äta densamma. Barn som inte tycker om viss mat verkar alltså inte vara ett rent I-landsfenomen.

En av programledarna hänger ut sina egna barn i teve (tyckte mina barn) genom att prata en expert om dem när de inte själva är med om att hon har problem med att "få dem" att äta mat. Experten - David Eberhard - är överläkare i psykiatri och jag förstår inte kopplingen till att han intervjuas i teve om normalfungerande familjers matvanor. Han upprepar saker som vi har hört så många experter säga, "du är för snäll men det är en falsk snällhet" och "dalta inte med barnen" och "äter de inte maten så får de gå och lägga sig". Att värma köttbullar vid sidan av är fel, fel, fel. Jag får spela upp programmet på datorn för att höra vad han säger eftersom mina barn skrek av indignation när de hörde honom.

Men hallå Landet Brunsåsredaktionen, det där var sååå 00-tal. Det är ett nytt årtionde nu. Det gick för långt med att "ta konflikter" och hårda tag under det gångna decenniet. Det är time out för nannyn. Barn är sociala och vill vara till lags (vilket det enda barnet som deltog i programmet visade med rörande tydlighet) och de lär sig dessutom väl så mycket av vad vi gör som av vad vi säger. Curlingföräldrarna, i den mån de fanns i riktiga livet, hade rätt!

Sätter vi hårt mot hårt mot dem som är mindre än oss själva så är det det barnen gör.
Om vi jämkar och kompromissar och värmer köttbullar vid sidan av (eller låter barnet själv göra det) så lär vi dem att även mindre är värda att lyssna på och har något värdefullt att tillföra - i familjen som helhet och vid matbordet.

Jag har värmt rester, köttbullar, korv och fiskpanetter bredvid vuxenmaten i alla år och jag är stolt och glad över mina underbart trevliga barn som vet sitt värde och undan för undan breddar sin smakrepertoar i sin egen takt.