torsdag 25 februari 2010

Landet Brunsås fastnar i klichéfällan

En anledning till att jag inte skriver så mycket i den här bloggen längre är att mina barn tyckte jag satt för mycket vid datorn. Men nu tror jag de ursäktar mig om jag skriver om vad vi tyckte om Landet Brunsås i går.

Vi brukar gilla det, allihop, hela familjen. Bägge vi föräldrar är engagerade i frågor om mat och livsmedelsproduktion i stort och smått och barnen tycker om att sitta med och inte minst tycker de det är kul att upptäcka att deras mamma är en trendig typ som bakade med surdeg flera år innan det slog igenom stort. Folkbildning i TV när den är riktigt bra, vanligtvis.

Men så kommer gårdagens program med temat familjen, dvs barnfamiljen och ätande. I stället för att göra något eget och kul som de faktiskt lyckats med i programmen hittills, slukar Brunsåsredaktionen det tidiga 2000-talets klichéer om barn som en hop bortskämda små despoter och deras föräldrar som underdåniga tjänare. Förr åt barn all sorts mat. Nu har de blivit bortskämda för att föräldrarna desperat vill undvika konflikter, vilket är en ren björntjänst.

För det första: Barn åt inte allting frivilligt förr. Barn tvingades att äta saker förr. Mina barns mormor, född 1935, minns med vämjelse den havregrynsgröt hon varje morgon tvingades äta. Den var långkokt och salt och hon tyckte att den smakade snor. Hon har berättat hur hon kastade havregrynsgröt i rabatten för att bli av med den, eller i toan. Hon lovade sig själv att när hon blev stor skulle hon alltid ha varm choklad till frukost och det löftet höll hon livet ut.

Även i den intressanta boken I barnens och nationens intresse av Kajsa Ohrlander, som handlar om socialliberal reformpolitik i Sverige i början av 1900-talet, framskymtar att även på den tiden, i ett mycket fattigare Sverige, ratade barn viss mat - och skulle fås att äta densamma. Barn som inte tycker om viss mat verkar alltså inte vara ett rent I-landsfenomen.

En av programledarna hänger ut sina egna barn i teve (tyckte mina barn) genom att prata en expert om dem när de inte själva är med om att hon har problem med att "få dem" att äta mat. Experten - David Eberhard - är överläkare i psykiatri och jag förstår inte kopplingen till att han intervjuas i teve om normalfungerande familjers matvanor. Han upprepar saker som vi har hört så många experter säga, "du är för snäll men det är en falsk snällhet" och "dalta inte med barnen" och "äter de inte maten så får de gå och lägga sig". Att värma köttbullar vid sidan av är fel, fel, fel. Jag får spela upp programmet på datorn för att höra vad han säger eftersom mina barn skrek av indignation när de hörde honom.

Men hallå Landet Brunsåsredaktionen, det där var sååå 00-tal. Det är ett nytt årtionde nu. Det gick för långt med att "ta konflikter" och hårda tag under det gångna decenniet. Det är time out för nannyn. Barn är sociala och vill vara till lags (vilket det enda barnet som deltog i programmet visade med rörande tydlighet) och de lär sig dessutom väl så mycket av vad vi gör som av vad vi säger. Curlingföräldrarna, i den mån de fanns i riktiga livet, hade rätt!

Sätter vi hårt mot hårt mot dem som är mindre än oss själva så är det det barnen gör.
Om vi jämkar och kompromissar och värmer köttbullar vid sidan av (eller låter barnet själv göra det) så lär vi dem att även mindre är värda att lyssna på och har något värdefullt att tillföra - i familjen som helhet och vid matbordet.

Jag har värmt rester, köttbullar, korv och fiskpanetter bredvid vuxenmaten i alla år och jag är stolt och glad över mina underbart trevliga barn som vet sitt värde och undan för undan breddar sin smakrepertoar i sin egen takt.