måndag 14 juni 2010

Min barndoms mat

När jag flyttade hemifrån vid 19 års ålder hamnade jag i England som au pair. I mitt nya hem låg tonvikten på vegetarisk matlagning. Det serverades kött ibland, men mathållningen var fjärran den tunga kött-sås-potatisdiet som jag mindes från min uppväxt. I de 25 år som har gått sedan dess är det den minnesbild jag har haft av maten jag fick som barn och ungdom.

Så i natt började jag läsa boken Ät och njut med slow food av Carlo Barsotti. Han beskriver maten han åt under sin uppväxt i krigets och efterkrigstidens Italien. Frågan formades i mitt huvud: Hur såg min barndoms mat ut?

Jag blundade och jag såg till min förvåning mjölk, mjölk från Pella, Dolly och de andra korna på gården vi hade, mjölk som inte hade varit på mejeriet och vänt, utan den hade hällts i en kanna och kylts. Nej, jag kan inte minnas hur den smakade men jag tycker om fet ohomogeniserad mjölk nu.

Att bo på en bondgård i Skåne på 1960-talet innebar förutom egen mjölk även eget nötkött, eget fläskkött, rabarber, bärbuskar och fruktträd. Jag minns hur släktingar från stan kom och hämtrade "en halv gris" när vi hade slaktat, och jag minns den egenartade smaken av kalvdans, som görs på råmjölk när en ko har en nyfödd kalv. Jag minns söndagsefterrätten inkokta plommon med vispgrädde och vardagsefterrätten rabarberkräm.

Jag tvivlar på att mina föräldrar hann odla grönsaker då, men från tiden efter att vi flyttat till en sjuttiotalsvilla minns jag hur jag åt daggvåta, saftspända, underbart söta sockerärter, krispiga rädisor och det allra första äpplet, Transparente Blanche, från det lilla trädet vi satte på tomten.

Fisk köptes direkt av fiskarna i hamnen och även om rödspätta som fyllde hela tallriken var en fröjd att se så hör den inte till mina favoriter nu. I samhället där jag växte upp fanns både bagare och slaktare/charkuterist. Prickig korvmackorna som jag åt bestod av bröd som bakats på orten och korv av slaktarns eget recept. När vi handlade där fick vi barn alltid en prinskorv att mumsa på. Specerier köptes över disk av ett par gamla fröknar som alltid hälsade på en och fick en att känna sig speciell och sedd, även om man var tre-fyra år.

Så länge vi hade lantbruk dracks det förmiddagskaffe varje dag och till det serverades grovt bröd och fransbröd, ibland limpa, från det lokala bageriet med smör från paket, hemlagad leverpastej och korv från slaktarn (och kanske våra egna grisar från början). Ostskivorna skars med kniv och man kunde ofta få en ostskiva med en klick smör invikt innan man gick från bordet. Eller en sockerbit doppad i kaffegrädde. Vi barn drack förstås hemgjord saft, inte kaffe. När jag lekte med grannens dotter serverades i stort sett identiskt förmiddagskaffe hos dem. Det som var annorlunda var modellen på glasen. Eftermiddagskaffet var lika mycket en institution och det bestod av t ex en kanelbulle och en småkaka, hembakat förstås. Och hemgjord saft.

Jag inser att jag inte har satt mig in i begreppet slow food riktigt. Carlo Barsotti förklarar så här:
"För mig är det enkelt: Slow food värnar om behov som vi alla har. Behov av lycka, gemenskap, hälsa och livskvalitet. Rakt översatt betyder Slow food helt enkelt "långsam mat". Självklart är det inte själva maten som är långsam. Slow food premierar inte alls långkok och matlagningsorgier som fjättrar hemmakocken vid köket i dagar och nätter.
Tvärtom kan maten gärna tillagas snabbt - bara omsorgen och råvarorna
och tiden för att njuta av måltiden finns."

Det betyder ju att jag under mina tidiga år växte upp i en tvättäkta Slow food-miljö. Coolt.
Senare kom det in oboy, chokladpudding på pulver och annat mer eller mindre gott också, men det är en annan historia.