lördag 17 juli 2010

Ett försvarstal för det brittiska köket

Storbritannien har ju varit känt för sin dåliga mat. I helvetet är det britterna som sköter köket, har man hört och jag fick nyliogen en livlig beskrivning av hur äckligt steak & kidney pie är. Men nu är det dags att revidera den bilden. Jag och familjen har varit på semesterresa tvärs över södra England och vi har ätit så GOTT!

Först är det de roliga bakverken. Rostade crumpets och muffins med smör och sylt eller marmelad, söt av jordgubb eller bitter av pomerans. Eller ett tunt lager Marmite för den som vågar. Te, från påse, med fet mjölk. Vi hade Cornish Cream Tea till eftermiddagsfika, dvs höga vita scones med smör (annars serveras det oftast med vispgrädde) och jordgubbssylt, och vi åt fullkornsscones med mycket russin i, nybakade och så möra att de föll isär när man bredde smör på dem. Och så åt vi Jaffa cakes, snabbt innan chokladen hann msälta i hettan.

Sen är det korven. Den svenska fullständigt homogena korven, som smakar förvillande likt alltid, oberoende om det är billig falukorv eller prinskorv för en hundralapp kilot, med en rosa köttmassa utan någon som helst karaktär, är svår att hitta. Här regerar den brittiska råa (fläsk)korven både i stormarknadernas kyldiskar och på resturanger. En billig restaurangkedja lockar med prisvinnande korv i frukostmenyn. På ett annat ställer ser jag att just deras korv kommer från Lincolnshire, vad det nu kan ha för betydelse. Hemma hos en vän i en engelsk småstad bjuds jag på den lokala slaktarens egenhändigt gjorda korv, i två versioner med och utan chili. Vad båda innehåller är dock lite av det lokala bryggeriets egen ale. Denna mångfald av olika korvar känns annorlunda och uppfriskande. Smaken är annolunda, och barnen hade svårt för den, men problemet är kanske att man jämför med "svensk korv". Det här är något väsentligt annorlunda!

Till och med snabbmaten kan vara överraskande fin. Strandpromenaden vid piren i Brighton är en riktig turistfälla som många svenskar träffar på inte minst under språkresor i tonåren. Här hittar vi en otroligt fräsch restaurang med delikat fish & chips, en hel fisk vardera, igenkännbar med stjärt och allt i frityrsmeten, och underbart fint vitt kött, tillsammans med äkta, tjocka brittiska chips, dvs pommes frites. Och apropå snabbmat såg vi förvånansvärt få av de stora hamburgerkedjorna, som är så svåra att undvika när man reser med barn. Visst fanns de här båda två, men de dominerade inte gatubilden och vyn från motorvägarna på det sätt som de gör här.

Pubarna verkar hålla sin ställning som leverantörer av snabb, billig och enkel lunchmat. En vanlig pub i en vanlig småstad hade en lång lunchmeny med baguetter, burgare, bakad potatis. Allt vi smakade var mycket fräschare och roligare än det låter. Jag beställde baguett med steak & onion, som visade sig bestå av ett rejält lass nystekt brittiskt nötkött och omsorgsfullt brynt lök. Hamburgarna var nog inte handgjorda på plats, men de var inte alls lika utslätade och menlösa som svenska fabriksburgare. Till det mera chips, men också generöst med sallad, tomatskivor och rödlök.

Så skippa flygsemestern långt borta, skippa shoppingweekenden till London och upptäck den engleska landsbygden och små och medelstora städer. Och ät gott. Ett av mina barn ska flytta till England som vuxen. För den goda matens skull.

fredag 2 juli 2010

Jag gillar att sova mycket

Och tvärt om: Jag mår inte bra av för lite sömn. Tillräckligt med sömn går före väldigt mycket i mitt liv. Åtta timmart är snudd på för lite, 9-9,5 timme bllir det ofta i perioder. Men då är jag också utvilad sen.
Det ligger lite prestige i att inte sova mycket. Kändisar och politiker får ibland frågan om hur de hinner allt. De säger ofta att de har liutet sömnbehov och lätt kan ta powernaps om tillfälle ges. Bra för dem! Men det får inte bli ett ideal för alla.
I morse vaknade jag alldeles för tidigt. Nu är det dags för en förmiddagslur. Det ska bli skönt.