söndag 14 november 2010

Fångad i aktivitetsfällan

Jag minns inte hur jag tänkte när jag läst första barnet börja på gymnastik när hon var tre år. Kanske var det något man bara gjorde, helt oreflekterat, i vår kultur. I alla fall tänkte jag inte på att det var början på en lång räcka aktiviteter, skjutsningar miltals och timmar av väntan före, under och efter aktiviteterna. Jag minns hur annorlunda mina barns liv var mitt eget i detta avseende, och hur annorlunda mitt liv som förädler är mina föräldrars. Den första aktivitet som mina föräldrar skjutsade mig till var ridskolan jag började på när jag var nio år.

Jag har tre barn och jag vill ju att de ska idrotta och röra på sig, och eftersom jag aldrig själv har fått lära mig spela något instrument och har saknat det så unnar jag dem att lära sig det. Som de medelklassbarn de är har de prövat på en mängd olika musikinstrument, sporter, simskola, scouting, sång och teater. Eftersom vi bor på landet har vi lämnat och hämtat, när det har funkat tillsammans med andra, andra gånger själva. Jag kan inte låta bli att tänka på vilka enorma mängder bensin som har förbrukats till detta skjutsande genom åren.

Ändå är jag inte någon hängiven sport- eller kulturmamma. Jag är verkligen inte den som lägger ner mest tid på det här. En gång dristade jag mig till att säga att det var jobbigt när träningen drog över tiden så att sporten fortfarande pågick för fullt när jag kom för att hämta. Aj aj aj, fel sak att säga bland föräldrarna vid kanten av planen. "Jamen det är ju bra att de ordnar något" fick jag höra direkt.

"Vad är du för en fotbollsmamma?" sa en ungdomskompis som visade sig ha barn i ett motståndarlag en gång. Tja vad skulle jag svara? En urusel! Hur som helst så har jag försökt skärpa till mig. Förra helgen satt jag en lång förmiddag på en träbänk i en idrottshall på cup i stället för att snygga till i trädgården inför vintern och ladda mina egna batterier inför veckan. På kvällen sa jag till min son: "Nu har vi varit tillsammans hela dagen." Han: "Tillsammans, men ändå inte."

Tillsammans men ändå inte. Där sa han ett sant ord. Där jag satt på träbänken blev jag till en serviceinrättning för honom, en som höll reda på väskan, plockade fram fika mellan matcherna och pengar till att handla i kiosken med. Dessemellan försökte jag läsa en text jag behövde läsa. Hade vi gått ut och gått i skogen så hade vi varit tillsammans utan förbehåll. Dessutom hade det varit tystare.

Det verkar finnas en norm i samhället att föräldrar till barn i skolåldern ska engagera sig i deras aktiviteter, skjutsa dem dit, titta på träningar, tävlingar, matcher och uppträdanden. Man ska sälja lotter och andra saker till insamlingar, man ska baka, vara funktionär, stå i kiosk. Helgerna kan lätt gå åt till barnens aktiviteter, åtminstone om man har fler än ett barn. Man är tillsammans men ändå inte. Man sätter sina egna intressen och sitt eget motionerande på undantag. De får komma i andra hand.

Om jag jämför med normen för att vara småbarnsförälder så är den mycket mer mån om föräldrarnas egentid och ork. Den svenska rekommendationen för amning är ett år eller längre och avviker därmed från WHO:s globala rekommendation, två år eller längre, av hänsyn till småbarnsföräldrarna. Föräldrar uppmanas lägga sina barn att sova ensamma tidigt på kvällen i egen säng för att få egentid och tid för varandra på kvällarna. Då gjorde det mig inget att vara med barnen. Nu, när de är på väg mot tonåren vill jag ha egentid. OCH vara tillsammans med dem allihop, hela familjen, på riktigt. Fast det finns det väldigt sällan tid för mellan alla matcher, övernattningar och tävlingar.

Jag känner mig fångad i en fälla, aktivitetsfällan. Visst är det roligt att de idrottar och utvecklar sina sidor, men jag känner dålig mamma-eptitetet flåsa mig i nacken när jag rymmer från matcherna. Och beskvikelsen från barnen. Alla andras mammor och pappor är ju alltid med ...