onsdag 31 augusti 2011

Vi ammar på kor

Jag är inte mycket för dieter, antagligen för att jag helt enkelt är så förtjust i mat. Någon tyckte att jag skulle äta lchf för att gå ner i vikt, men jag kunde inte tänka mig en kost utan lök och morötter. Inte ens godis kan jag låta bli helt, men jag begränsar mig till 5-7 bitar, sen mår jag inte bra av det längre.

Men så i år har flera vänner berättat att de har slutat med komjölk - av både hälsomässiga och ideologiska skäl.
- Jag har slutat amma mina barn. Och då tyckte jag det var orimligt att jag själv skulle amma på en ko! sa en av dem.

Min matlagning lutar sig tungt på komjölk med mjölk, grädde, smör, creme fraiche och gräddfil. Andra i familjen älskar mjölk som måltidsdryck så vi gör av med många liter mjölk per vecka.

Min väns tanke slog rot i mig. Mjölk är ju faktiskt en annan däggdjursarts mat till den egna ungen. Sen berättade min man att han hade hört på radio om vilka stora effekter vegankost hade på miljön, eller om det var utsläpp av växthusgaser.

Så jag tänkte att mjölken i teet ger jag inte upp. Men jag kan ju alltid testa olika växtbaserade alternativ till mjölk i matlagningen. Och det har jag också gjort:

Pannkakor: Blev okej men inte så frasiga med havremjölk och brände fast i stekjärnet med sojamjölk. Med drygt hälften rismjölk och resten komjölk blev det ingen märkbar skillnad jämfört med 100 % komjölk.

Blomkålsstuvning: Blev okej men kanske lite tunn med rismjölk.

Lasagne: I mina lasagnerecept, av Anna Bergenström, ska man hälla ett par dl mjölk längs med kangten på lasagneformen innan man ställer in den. Jag har testat olika vegetariska mjölkalternativ i ett par olika lasagnerecept. Man märker ingen som helst skillnad.

Citronsås. Testade att göra på havremjölk. Katastrof! Havresmaken skar sig mot citronsmaken, tyckte jag. Andra i familjen tyckte inte det var någon fara men jag kommer aldrig att våga om det.

Kanelbullar: Jag alternerar mellan havremjölk och rismjölk av olika märken. Sojamjölk har jag inte vågat fortsätta testa efter de misslyckade pannkakorna. Nu minns jag inte vilken sort jag hade i dem. Kanske rismjölk. De blev alldeles utmärkta.

Försöken fortsätter så kanske jag får anledning att återkomma.

söndag 21 augusti 2011

Ta täten - driva på?

När vi kom körande gneom skogen häromdagen stod en dovhjortshind och hennes kid mitt på vägen. vi bromsade in och hinden trippade in i skogen och kidet skuttade efter. Hinden vände sig inte om och tittade, hon litade på att kidet kom och hon gick verkligen inte efter och föste det framför sig. Bland däggdjur och fåglar är det föräldrarna och andra vuxna individer som föregår med gott exempel och visar hur ungarna förväntas bete sig.

Redan innan jag fick barn var det så jag tänkte mig att jag skulle vara som förälder. Jag ville gå före och visa vägen och barnen skulle komma efter. Nu när de en efter en kommer i tonåren minns jag det mest som att jag gick med ett barn i varje hand i ett stadigt grepp och ett på ryggen eller i vagn. Men jag vet också att en del uppfattade mig ungefär som dovhjorthinden.

Gordon Neufeld skulle antagligen uttrycka det som att barnen orienterade efter mig i egenskap av deras anknytningsperson. Neufeld argumenterar övertygande för nödvändigheten att banr och ungdomar orienterar sig efter vuxna, snarare än jämnåriga. I symbolisk betydelse, men även konkret. som liten anknyter man till dem som ger en vård, och orienterar sig efter dem. Som anknytnignsperson är man ledare, man visar vägen, visar hur det går till att v ara människa i vår värld.

Neufeld skriver: För människan innebär anknytning att söka och upprätthålla närhet, förtrolighet och samhörighet: fysiskt, beteendemässigt och psykologiskt. Precis som i den materiella världen är anknytning osynlig men ändå grundläggande för vår existens. (Ur Våga ta plats i ditt barns liv av Gordon Neufeld och Gabor Maté)

Nu är mina barn på väg att bli stora. Vi var på Ven och cyklade i veckan och de pekade på de små cyklarna vi hade hyrt till dem förra gången vi var där, för sex år sedan. Nu hade två av dem vuxencyklar. Alla är de bra på att läsa och tolka kartor, och vägnätet på Ven är inte särskilt komplicerat. Ändå märktes de att de gärna ville ha mig i täten. De orienterade fortfarande efter mig. Det kändes som ett stort förtroende.

lördag 13 augusti 2011

Om mitt komplicerade förhållande till saker

Jag har faktiskt slängt en hel del, trots allt. Och jag har gett till Pingstkyrkan här i stan. Men efter att bägge mina föräldrar har dött med några års mellanrum och jag har fått tömma två hus (nja jag var inte helt ensam, men ändå) så är det ändå fullt både på vinden och i uthus. Tur att vi har mycket hus att sätta grejor i.

Jagh har ett komplicerat förhållande till saker. Jag inser att jag lägger alldeles för mycket tid på saker, att köpa dem, underhålla dem, rengöra dem, plocka undan dem, få dem ur huset igen på ett eller annat sätt. Men mycket är ju faktiskt bra att ha. Min mammas utsprättade gamla blixtlås och knappar till exempel. När blixtlåsen pajade i barnensw jackor och overaller _(varför är just blixtlåsen så dåliga???) kunde jag ofta bara plocka fram ett blixtlås i rätt längd och sy på. Eller min pappas grensax som man kan klippa ner små träd med om man vill.

Annat är inte särskilt bra att ha men det tar ändå emot att slänga. Svensk ardennerårsbok 1919-1929 till exempel. För att inte tala om allmogekistor, tramporglar och pianon. De passar inte i moderna hem, de är för stora, bökiga och opraktiska. Fina pianon skänks bort.

När hembygdsmuseet här intill stängdes och de sista sakerna auktionerades ut kördes de sista allmogekistorna och tramporglarna på tippen. Då hade församlingen verkligen gjort allt som kunde tänkas för att hitta nya ägare till sakerna men INGEN ville ta hand om dem. Inte jag heller, jag har nog med de tre kistor och det piano som vi redan har. På något sätt ska de väl komma till användning. Vi har ju andra saker som kan ligga i kistorna. Saker som förvarar saker. Ja jösses.

Jag har goda vänner som lever med lätt packning. De vill vara lättrörliga och inte låta sig tyngas ner av saker. Allt du vill äga det äger dig sjunger ju Stefan Sundström. Jag kan beundra dem, liksom jag beundrar det av mina barn som glatt slänger eller ger bort efter hand. Samtidigt känner jag att det inte är något för mig. Jag ska inte flytta omkring och plats har jag. Jag tycker inte om att shoppa. Jag har inte så mycket pengar att shoppa för heller, för den delen. I stället letar jag på vinden eller i ett skåp och hittar ofta något som går att använda i stället. Och sparar tid, energi, pengar och miljö. Och om (när?) den där katastrofen kommer som gör att vår civilisation rasar samman, då behöver jag i alla fall inte gå med trasigt blixtklås i jackan.

måndag 8 augusti 2011

Tuffa tag

Barn i Sverige av idag har det bra på det stora hela. Det finns en vilja att lyssna på barnen, de flesta har det gott ställt materiellt (men inte alla) och de har goda möjligheter att utveckla olika sidor av sig själva inom skola, idrott och kultur. Men ibland tycker jag ändå synd om barn generellt. Dels på grund av stressen. Barns dagar och veckor är ofta uppstyckade och inrutade, precis som vuxnas. Bundenheten till klockan och kalendern går ut över frihetskänslan och innebär ofta en hel dle bilåkande. De organiserade aktiviteterna tar tid från den fria leken. Områden som tidigare använts till lek byggs om, ofta till parkeringsplatser. Och bildskärmarna tar också tid från den fysiska leken.

Det är mossigt att vara negativ till barns användning av datorer och spel. De lär sig mycket under tiden de spelar och de sitter ofta flera tillsammans även om det bara är en som spelar, vilket främjar samarbete. Och visst ser jag fördelarna.

Stress, bilåkning, styrda aktiviteter, inomhusvistelse och skärmar hjälps åt att tränga ut en viktig sorts lek - den fysiska bråk- och krigsleken. I bråklek och krigslek kan man i lekens trygghet prova på farliga känslor och på så sätt öva sig inför kommande tillfällen när det kan vara skarpt läge. Barn såväl som vuxna tar intryck av hemska händelser ute i världen, senast i Libyen, Syrien och Norge.

I bråklek tränar man sin kropp och sin smidighet, skriver Birgitta Knutsdotter Olofsson i boken I lekens värld. "När man brottas på lek uppelver man med hela kroppen sin inre kraft i kamp med en annan kropp. Det är skäönt att ta i, att pröva sin styrka. - - Viljestyrka, envishet och uthållighet sätts på prov." , men man lär sig pockså hur det känns att få ont, vad som är schyst och inte schyst.

Flickor slutar bråkleka tidigare än pojkar, Kvinnor, som är enormt överrepresenterade inom förskolan och skolans lägre år, är traditionellt dåliga på att bråkleka. Birgitta Knutsdotter Olofsson uppmanar alla "tanter" att bråkleka mer och uppmuntra bråklek.

Krigslek är ännu mer kontroversiellt. Men världen ser ut osm den gör och med tv, radio och andra medier gör den sig påmind hemma hos oss alla. Barn går inte heller säkra för krigets härjnrningar. Att leka krig är inte att träna krig, det är snarare ett sätt att skaffa sig ett förhållningssätt och lära sig hantera farliga känslor. Aggressivitet är en av dem. mne det är lekt aggressivitet, inte trakasserier, mobbning elelr våld "på riktgit". Och det behövs en trygg miljö, tid och bra kompisar för att våga ge sig in en en så riskabel lek. Det är skillnad på att skrika "sluta!" i leken och säga det på riktigt, utanför leken. Barn som är vbana att leka hör skillanden direkt.

Birgitta Knutsdotter Olofsson påpekar att moderna barn lever i en madrasserad värld. Det finns säkerhetsgrejor för allt, som Bamses kompis Skalman säger. Det finns också en stark tro på att prata om problem, att lösa konflikter. "Men prat har en tendens att gå barnen förbi, särskilt om det har moraliserande inslag. Kanske är det bästa sättet att vara med i barnens lekar och se till att de kpompromissar sig frma till lösningar, som är godtagbara för alla", skriver Knutsdotter Olofsson. Det är dock stor skillnad på att komma fram till kompromisser inom ramen för krigslek och att snabbt sluta fred och göra en stor fest, gäran med låtsasmat, vilket är vad som ofta sker när (kvinnlig) förskolepersonal känner sig manad att gå in och styra upp "stökig" lek.

Både bråklek och krigslek är nödvändiga och ska inte försummas. Bägge är fysiska till sin karaktär. I krigslek är det ofta mycket springande. I debatten om barn och genus lyfts ofta fram vikten av att (små) barn får klä sig könsneutralt eller överskridande visavi de traditionella könsrollerna. Högre upp i åldrarna uppmuntras flickor att spela fotboll och bilda rockband. Det finns stor efterfrågan på pappor som tar större del i omvårdnaden.


Det är jättebra alltihop, men vi får inte glömma bort att vi kvinnor också får ta större del i utmaningarna, i spänningen, i brottningen och i jagalekarna.