fredag 16 september 2011

Vart tog miljömärkta pappers- och engångsprodukter vägen?

Jag gillar att föra anteckningar som ett sätt att minnas och nu när jag pluggar gör jag av med många anteckningsblock. Eftersom jag har stor familj och handlar mycket har jag köpt block på stormarknaden. Men så såg jag till min förvåning att de inte var miljömärkta. Jag tittade på block på flera andra ställen. Inga svanar eller falkar. Kritvitt papper.

Jag tittar på mina gamla block från tidigare kurser. De flesta har en liten svan på omslaget. Jag vet inte riktigt var jag har köpt dem, men inte på några ovanligt alternativa ställen i alla fall utan antagligen i någon av de butiker där jag letade nu. Bara det att nu var det kört. Till slut googlade jag ”miljömärkt kollegieblock” och köpte fem block över internet.

Inte heller miljömärkta engångsbindor är lätta att hitta. Jag är visserligen först och främst en varm förespråkare av menskopp och i andra hand mjuka tvättbara tygbindor, men många föredrar ju engångsbindor. Också här lyser miljömärkningen ofta med sin frånvaro inser jag när jag för ovanlighetens skull står vid mensskyddhyllan i en Coop-butik och ser Änglamarks svanmärkta bindor.

Och kaffefiltren. När den stora dioxindebatten blossade upp i slutet av 1980-talet var kaffefiltren den stora profilfrågan. De blev symbolen för onödig klorblekning. Varför ska de vara vita, när de färgas bruna av kaffet så fort vattnet börjar rinna igenom? När jag köpte melittafilter senast fick man välja mellan olika finporiga filter för si och sån smak på kaffet, eller miljömärkt "för naturlig kaffenjutning". Är annat kaffe onaturligt? Uäck! Och omvänt: Varför får jag inte välja porstorlek om jag villl ha miljömärkta filter?

På åttiotalet frågade vi oss varför egentligen toapapper, kopieringspapper och anteckningspapper skulle vara vara kritvitt. Snart fanns det gott om oblekta pappersprodukter i butikerna. Det blev en snöbollseffekt och vi fick miljömärkta tvätt- och diskmedel, matvaror och så småningom även textilier.

Östersjön är ett av världens mest förorenade innanhav och en stor bov i dramat är pappersbrukens utsläpp. Dioxin bildas vid klorblekning av papper. Det är ett svårnedbrytbart ämne som tas upp av näringskedjan och samlas särskilt i kropparna på oss som är placerade högt i näringkedjan. Eftersom svårnedbrytbara ämnen ofta är fettlösliga samlas de på de ställen i kroppen där det finns fett – som i hjärnan.

Jag vill tro att svenska pappersbruk inte längre bleker med klor, även om toapappret åter ofta är gnistrande vitt. Förhoppningsvis finns det andra metoder som är mer skonsamma mot miljön och oss alla att bleka papper. Men hur går det till i andra länder? Jag kollar igenom denna termins kurslitteratur. De flesta böckerna är inte tryckta i Sverige, utan i Polen, Ungern, Finland och till och med i kina, som inte har gjort sig känt för sin strikta miljölagstiftning precis. Var var de där kollegieblocken som jag inte köpte framställda? Och hur?

Det är dags att blåsa nytt liv i debatten om pappersförbrukning. Låt inte producenter och handel öka sina vinster genom att utlokalisera produktion och göra den sämre för miljön och smyga bort miljömärkningen utan att reagera!