fredag 20 april 2012

Könsneutrala vuxenkläder

Mitt första barn var en flicka och vi visste redan då att vi ville ha fler barn. Kläder vi köpte skulle gå att ärva och skulle därför vara könsneutrala. Det här var i mitten på 90-talet innan 70-talsmodet med orange, klargrönt och brunt fick sin renässans. Så det var ingen lätt uppgift att hitta något som varken var rosaglittrigt eller hade typ Turtles-tryck. Hur som helst så hittade jag ett par hängselbyxor i stl 62 som jag tyckte var bra, kypertvävda och randiga i grönt, blått, grått och rött.

- Njaa, sa en kvinna jag råkade nämna det för.
- Jag tycker de ska få veta om de är en pojke eller flicka.

Nu är mina barn stora och de har inga som helst problem med sin könstillhörighet och om de hade haft det så tror jag inte att det hade berott på vad de hade för kläder som små. Nu finns det en helt annan tillgång på småbarnskläder som inte signalerar våp eller macho och det är bra.

Med vuxenkläderna är det en annan femma. Skor som man trodde var könsneutrala finns i dam- respektive herrmodell, där dammodellen alltid är lite smalare och klenare i materialet. Men smala fötter är väl inget kvinnligt särdrag? I vår familj är det jag som har breda fötter och min dotter som har ärvt dem, min man och mina söner har alla relativt smala fötter. Och varför är de klenare, tror verkligen skofabrikanterna att alla kvinnor är mindre fysiskt aktiva än alla män?

Samma sak med ett plagg som är modernt just nu, rutiga skjortor. Damskjortorna har mindre rörelsevidd och tunnare material, ibland löjligt tunt, jämfört med herrskjortorna. Det är klart att man kan gå över till motsatt köns avdelning om man vill ha en annan skjorta - men varför dela upp det i dam och herr från början? Varför inte dela upp skjortorna i "för stillasittande" respektive "för aktivt liv" eller något annat sätt? Och varför är det skillnad i storlek på herr respektive dam S, M och L? Dam XL passar mig, men herr XL är för stor. Varför inte ha ETT storlekssystem som passar bägge - för rymliga vardagsplagg i alla fall. Klart man kan vilja ha ett mer figurnära plagg också.

På 80-talet var modet mycket rymligare och som jag minns det var det ingen skillnad på herr- och damskjortor då.

Och det här med jeans. Jag har aldirg varit någon stor klädkonsument men det tappade riktigt fart under åren då jag var gravid och hade bebis. Åren mellan säg 1995 och 2002 hade jag mycket lite koll på kläder och mode. Sen hade jeansen förändrats jämfört med tidigare, upplevde jag. Det hade kommit elastan i dem. Tyget verkade också bli tunnare och tunnare. Jämför jag ett par jeans jag köpte 2001 med ett par jag köpte 2011 så är de senare mycket tunnare, stretchigare, kallare och modellerna allt rymligare såtillvida att jag måste köpa allt mindre storlek för att jeansen inte ska svämma ut och bli jättestora.

Tills jag i december förra året var med ett av mina tonårsbarn för att handla jeans i en stor klädkedja med mycket jeans. Och fick på mig ett par som kändes som jeans kändes "förr i världen". Wow, vilket känsla. De kostade över 1000 kr så jag önskade dem i julklapp och fick dem också, tack vare att en påpasslig expedit skrev upp märke, serienr, storlek och tvättning på en lapp. Nu är det de jeansen som jag alltid har när jagh ska vara jeans-snygg, jag hade dem t o m när jag var med i teve härförleden.

Igår var jag och barnen tilbaka i affären och en expedit berättade hur det låg till: Det var ett par herrjeans jag hade valt. Så har herrjeansen varit hela tiden. Damjeansen var i en annan ände av affären. Damjeans är fulla med elastan, vilket gör den töjbarare och att man får gå ner ett par storlekar för att de ska sitta okej. Eftersom elastanen är plast blir de mindre täta och mindre värmande. Expediten kände nog till en specialbutik i Malmö med 50-talsinspirerade kläder som hade damjeans utan elastan, men så sällsynt var det alltså.

Det här är ju inte klokt. Det finns ju en stark opinion mot könssegregerande barnkläder, mot flick- och pojkbyxor med helt olika snitt och rörelsevidd, men var är reaktionerna mot våra egna kläder? Vad skickar vi ut för signaler om vi själva finner oss i klädbranschens alla knäppa påhitt om hur vi ska se ut och särskilt då att vi kvinnor ska bära kläder och skor som är trängre, sitter sämre och har material av lägre kvalitet? Hur kan vi kvinnor kämpa så för bra kläder som våra döttrar kan leka och smutsa ner sig i, men samtidigt finna oss i att ha jeans osm snart är lika töjbara som strumpbyxor, och sitter lika tajt?

tisdag 17 april 2012

Nyfödda kan lära oss om närvaro i nuet

Som nyfödda befinner vi oss enligt Stern i det begynnande självets domän. Stern har bland annat tagit fasta på spädbarns förmåga att titta storögt och koncentrerat. det är ett tillstånd där mycket inlärnign sker och som inte ska förväxlas med passivitet, står det i min lärobok. Av den formuleringen kan man dra slutsatsen att det är just vad som har hänt.

Den här totala närvaron och koncentrationen, som små spädbarn kan ha, är något som lätt går förlorat, eller i alla fall är svårare att hitta tillbaka till, senare i livet. Jag läser att mindfullness är ett sätt att nå dit.

Närvaro i nuet är något som de allra minsta barnen kan lära oss vuxna. Jag tror det är det tillståndet som gör det så attraktivt att hålla små spädbarn, man vill ta del av den frid man läser in i den där närvaron. Men jag menar att den är till för de allra allra närmaste. Små barn är inte gjorda för att vandra från famn till famn, de ska vara i famnen hos dem som står i dess absoluta närhet (i vår kultur oftast föräldrarna) och inga andra!

Det är de som ska ta hand om barnet och uppfostra det ända till vuxen ålder, som behöver den kraft som ett spädbarn kan förmedla i de stunderna. Det är då man kommer spädbarn nära, och det är då man kommer sig själv nära.

Jag minns den första tiden med ett litet spädbarn som en egen återgång till spädbarnsstadiet. Jag har tänkt på den som en regression, en nåd, just för att jag fick del av denna stillhet och totala närvaro. Jag kan också tänka på den som en revolution för egen del för jag blir aldrig densamma som jag var inan detta hände mig. Jag är djupt tacksam för att jag fick vara med om det.

För min del finns det ett förtätat minne från när jag ligger på trädgårdssoffan med min förstfödda på bröstkorgen. Vi slumrar och jag tittar upp i det röda parasollet och den stillhet jag känner är så total.

Det finns väldigt lite beskrivet om sådana möten. Kanske beror det på att det är ett ordlöst, kroppsligt tillstånd, väldigt svårt att beskriva. Kanske beror det också på att de senaste decenniernas feminism har uttryckt sig mycket negativt om moderskapet och hyllat den aktiva kvinnan som just inte går och lägger sig på en trädgårdssoffa. Bebisbubblan, kallas det föraktfullt, och kvinnor som uppskattar det borde skaffa sig ett eget liv i stället för att leva genom sina barn.

Men det utåtriktade, aktiva livet är bara ena sidan av myntet. Stillhet och närvaro är den andra och båda behöver varandra tror jag. Jag har inte gått in i väggen och inte behövt äta antidepressiva läkemedel någonsin. Jagh känner mig så förskonad och jag tycker om att tänka på det som att jag vaccinerade mig där udner parasollet. Eller kanske att jag, med en annan modern ytlig metafor, fick verktyg för att undvika att rusa in i väggen.

Jenny Kajanus har skrivit det enda jag har lsät som beskriver den här känslan, eller det här tillståndet snarare, då. Hon har askrivit ett av bidragen i en finlandssvensk bok om moderskap, Rapport från planet mamma. Mycket mer läsvärd än sina rikssvenska motsvairgheter tycker jag. Jenny Kajanus har skrivit essän Tripp till Kvinnolandia. Här kommer några smakprov.

Jenny Kajanus skriver om att skaffa sig en ny identitet när man får barn (stavfelen är mina egna):

"Alltför länge hade jag varit den snälla flickan, den duktiga flickan som var rädd för att misslyckas och dörför ständigt ville vara vän med alla, med överallt, uppskattad överallt, på förslag till alla nya stipendier och poster och roligheter som ordnades i hela världen. Jag hade jobbat på ett kansli där mitt arbete i stirt sett gick ut på att vara hygglig mot alla. När jag blev mor blev därför en av mina första insikter att jag måste döda kansliets ängel. Kansliets ängel var en trevlig flicka, och det var lite synd att döda henne. men jag var inte flicka mer, jag var Kvinna och det var stort och omvälvande och innebar alldels andra förpliktelser.

Nu är det du och jag, sa jag och tittade in i bebisens outgrundliga ögon. Och nu är jag mor och ska sluta fåna mig och det anstår mig inte längre att göra mig snällare än jag är."

Och:
"Mamman och bebisen hör ihop! När bebisen är mammans kropp lugn; hon kan sova, hon kan äta, hon börjar inte noja över all världens konstiga saker.

Åtminstone för mig var det så: när första bebisen föddes kände jag äntligen att min kropp mådde bra. Jaha. Så här enkelt var det, alltså. Den var ren. Den stressade inte. Den gjorde sånt som kroppar gör: sov när den sov, rörde sig, arbetade, producerade mjölk. Den vred sig inte sömnlös under småtimmarna. Den kom inte till ro först efter en cider eller två."

Att utforska det livet ser hon som en ÄVENTYRSRESA med stora bokstäver, och jag kan bara hålla med. Och jag undrar också, som Jenny Kajanus:

"Var finns den feminism som har tillräckligt med guts för att hävda, att kvinnors erfarenheter är intressanta, att bebitiden är sublim, att modersrollen är spännande, subversiv, djuplodande och poetisk, jämfört med yrkeslivets platta "jag-tänker-och-agerar- i-linje-med-företaget"-modell?