söndag 27 maj 2012

Mirandas have i slutet av maj

En have är en skånsk allmogeträdgård med grusgångar, buxbomshäckar och rabatter med massor av blommor och så sett så är det inte en have det jag visar här. Jag håller på att skapa en på annat håll, men den har inte fastnat på bild. Men häromkvällen gick jag ett varv med kameran runt husen här.

Utsikten mot grannens. I år har vi inget rävgryt i vallen mellan veten och rapsen:


Jag är så stolt över min ärvda rabarber. Min farmor hade den med sig från sitt föräldrahem när hon gifte sig med sin farfar och sen har den flyttat med mina föräldrar och nu med mig. Den växer så det knakar, blir aldrig sådär gulligt rosa och är riktiogt härligt sur:

Vitlöken har vuxit en del och nu bporde jag väl lägga på mer marktäckning men det blir inte:


Purjon fick nog en chock vid utplanteringen men rotsellerin kommer fiont. I snibbarna som blev över har jag sått knölfänkpoö och portlak (eller var det koriander?) Vi får väl se om dne kommer upp.

Snart dags att sätta  stöd till bondböänorna. Det är myror i landet bredvid och de har gärna löss som husdjur så jag hoppas vi slipper löss på bonbönorna.


Sockerärterna har sträckt på sig.


Squashen sådde jag tidigt så vid varje planta lade jag ett värmeelement i form av en sten. Undras vilken av plantorna jag ska gallra bort?



Kolla, kolla, potatisen är på väg att blomma!


Kastanjerna blommar som mest.

Äppelblom i kvällssol.



Det är lätt hänt att man bara visar det fina i ens trädgård i sin blogg. Med digitallkamera och hur många exponeringar osm helst kan man experimentera med vinklar och ljus och få trädgårdne att verkla myucvket vackrare än den egnetligen är. Därfölr vill jag också visa hur det verkligen ser ut i den del som jag kallart gamla köksträdgården. Förra året tänkte jag sätta luktärter här men kom aldrig så långt. Hoppas jag orkar i år,. men gör jag det inte så får det gå ändå. Jag har satt daggkåpa och jordä'rtskockor här så de ger väl ogräset en tufff match.

torsdag 17 maj 2012

Marktäckning

I mina föräldrars generation var det fint med bar jord utan någon växtlighet, och så få och distinkta trädgårdväxter däri. Den bara jorden var ett tecken på trädgårdsinnehavarens flit och noggrannhet.

När jag nyligen hade blivit med trädgård för många år sedan var jag på ett föredrag med Simon Irvine, som åtminstone på den tidne var trädgårdsdesigner på Läckö slott. Han gillade inte bar jord, han tyckte trädgårdsodling var anarkistiskt och tyckte att visst kunde ett praktfullt stånd gråbo få stå kvar, om det prydde sin plats. WOW tyckte jag.

Jag minns inte om det var Simon som sa det eller om jag hörde det på annat håll - att naturen strävar bort från bar jord. Något ska där vara på. Bar jord är onaturligt (och helt i enlighet med 60- och 70-talens trädgårdsideal, kantänka). Bar jord gör att fröogräset får fritt spelrum, så det är mycket arbetsintensivt, man måste dit och luka hela tiden om inte ogräset ska ta över (och täcka jorden). Det växer inget ogräs under rabarberbladen där är det alldels för mörkt, men i kanten kan nässla och kvickrot titta upp:


Jag läste trädgårdsböcker som hyllade metoden att lägga gräsklipp mellna raderna i kökslandet. Gräsklippet bryts lätt ner och får grönsakerna att prunka och håller ogräset nere. Det stämmer. Men efter några år prunkade inte gräsmattan längre. Jag hade ju tagit bort näringen från jorden i gräsmattan och inte fyllt på med ny. Jag testade också att slå ogräs med lie och lägga mellan raderna, men fröna i ogräset grodde förstås och det blev ganska förfärligt även om jag har hög tolerans mot ogräs.

Vill man odla ekologiskt ställs man inför ett dilemma. vi har gott om konstgödsel, vi har ju lantbruk, men jag vill ju inte köra ut NPK på gräsmattan för jag vill inte använda konstgödsel. Naturgödsel känns svårt att appölicera, och äckligt. Så nu lever jag med en mager gräsmatta och köksland mestadels utan marktäckning.

Men nu i maj har man sin chans. Nu, innan ogräset går i blom. för så fort det gör det kan man lita på att det bums har en del grobara frön. men så länge inte axen på gräset sticker upp, och hundlokan, kirskålen och nässlorna inte har gått i blom ochj bladverket är grönt och frodigt, nu plockar jag så mycket av det gröna jag hinner, fyller rullebörar, och kör ut mellan raderna i kökslanden. Först och främst till vitlöken som sätts på hösten och där det är lite knepigt att gödsla tillräckligt på våren:


Majsen står i en utkant och vattnespridaren har såvrt att nå dit (och jag orkar inte hålla på och flytta den) så här marktäcker jag för att binda fukt. (Dessutom ska jag gå ut och lägga vöer majsen bubbelplast för det är minsann rättså kallt.)

Äter lär vara känsliga för ogräs och dessutom har man långa avstånd mellan raderna så bonbönorna och sockerärterna fick därnäst:

Och potatislöken Beddinge som jag bytte till mig i föreningen Sesam:


Klippet från lavendelbuskarna kom jag på att jag kunde lägga på gången. Några dagar senare stod jag där och kunde inte komma på varför det luktade tvål i trädgården:


Marktäckningen torkar ovanifrån och ger ifrån sig näring undertill. Efter ett tag ser den ut så här och då är det egentligen dags att fylla på, om man kan:

En nackdel med  marktäckning är att den också ger skydd åt sniglar. det händer att jag lyfter på täcket och dödar sniglar under det. Men på det stora hela känns det som att fördelarna överväger.

lördag 12 maj 2012

Vem är mammafanatiker?

På ledarsidan i dagen Sydsvenskan skriver Heidi Avellan en till största del klok och tänkvärd artikel om att man inte ska skylla terrorbrott och illdåd på förövarnas mammor. Både Peter Mangs och Anders Behring Breiviks mammor har nämligen förekommit i media. I denna tes har Heidi Avellan mitt helhjärtade stöd. Lämna mammorna i fred! De kan inte göras ansvariga för sina söners handlande och de har det säkert jobbigt så det räcker och blir över utan att media ska hänga över dem också.

Den där meningen som har tillskrivits Madeleine Albright ekar i mitt huvud: Det finns en speciell plats i helvetet för kvinnor som inte stöttar varandra.

Därefter går Heidi Avellan vidare och berättar om debatten om "mammafanatikerna" så som den återges i Svenska Dagbladet av Jenny Nordberg, länk här. Mammafanatikerna är högutbildade kvinnor som stannar hemma länge med sitt barn och, enligt Nordberg, går med i sekten bestående av mammafanatiker. Hon raljerar över dessa kvinnor och skriver  "I den här sekten måste barn ammas till varje pris och sova i sina föräldrars säng. Denna urmoder får knappt sova, utan ska fungera som en barnpsykolog och reagera på barnens minsta uttryck, genom alla åldrar." Dessutom kritiserar mammafanatikerna andra som inte gör samma val.

Jenny Nordberg och Heidi Avellan hade lättare kunnat acceptera att en kvinna stannade hemma för att hon hade råd och kunde, eller att jobbet var trist än att hon vill göra det för att vara med sina barn. Nordberg igen: "Barnet ska vara med i alla sammanhang, och alla runt omkring ska både stå ut och uppoffra sig, för barnens rätt att uttrycka sig. " Ja? Är det något fel med det?

Fenomenet mammafanatiker är inte Jenny Nordbergs påhitt utan kommer från en omtalad bok av den franska filosofen Elisabeth Badinter med titeln The Conflict: How Modern Motherhood Undermines the Status of Women. Elizabeth Badinters familjeföretag Publicis sköter marknadsföringen åt Nestlé vilket man förstås inte kan bortse ifrån när Badinter har åsikter om amning. Badinter skrev för ett trettiotal år sedan en omtalad bok där hon försöker leda i bevis att mödrar genom tiderna mestadels har varit likgiltiga gentemot sina barn, och att moderskärleken är något som kommit på modet på senare tid, något som hon också har fått mycket kritik för.

Jag känner igen mig en hel del i kännetecknen för en mammafanatiker, med ett stort och viktigt undantag. Jag hoppas att jag aldrig har kritiserat andra kvinnor för deras val. Så jag undrar, Heidi Avellan och Jenny Nordberg - var finns dessa mammafanatiker som inte bara är glada för egen del utan också kristerar andra? Och vad ger er rätt att i Badinters efterföljd kritisera och raljera över dessa mammors val och bevekelsegrunder?

tisdag 8 maj 2012

Att följa sitt hjärtas röst

m.k.b. på Vilda barn skriver om hur olika man kan se på rättvisa mellan barn, och vuxna i olika kulturer. I den svenska kulturen innebär rättvisa ofta att få eller ha samma sak lika mycket, medan det i latinamerikansk kultur verkar ha mer att göra med att få sina egna behov och önskningar uppfyllda, om jag tolkar det rätt.

Det svenska sättet att vara jämställd är att vara föräldraledig lika mycket. m.k.b. reagerar på kritiken Lady Dahmer fått för att hon "bara" är hemma (och inte hennes man). Vadå bara, hon har en jättekänd blogg som hon tjänar pengar på, vad är problemet?

I samband med att vi fick barn blev både jag och min man hemarbetande. Vi var väl i och för sig inte jättebäst på att dela på arbetsuppgifterna men jag återgick aldrig till jobbet som jag hade veckopendlat till utan blev långtidsföräldraledig och min man slutade förvärvsarbeta och blev bonde på heltid. Han satt inte hemma jämt men han var i närheten. När barnen blev fler hade han väldigt ofta med något av storasyskonen på traktorn eller i annat där det passade. Blev det kris och det inte gick att laga kvällsmat så kunde han bryta och komma in.

Vi var båda hemma så gott som alla kvällar och nätter när barnen var små, särskilt efter att nr 3 hade fötts. Min man gick upp kl sex med barnen i princip alla dagar i flera år för att jag behövde ett par timmars ostörd sömn på morgonen. En gång var det en resa som min man behövde vara med på. Då kom en kompis till mig och sov över hos oss.

Så småningom fick jag ett prima hemarbete, nämligen som redaktör för Amningsnytt. Jag vet inte hur det är med Lady Dahmers barn men mina gick på förskola 4-5 timmar om dagen då. I början delade jag på en deltidstjänst men så småningom gjorde jag hela tidningen själv. När barnen blev lite större kunde jag åka på reportageresor till t ex Uppsala och Stockholm, men det hände i början att jag hade med yngsta barnet på en resa. Satt och intervjuade folk med honom sovande vid bröstet.

 Allt eftersom åren gick och barnen blev större blev det möjligt för en av oss att vara borta för kvällen eller natten. Vi tog båda fler uppdrag utanför huset och gården. Timmarna på förskolan och så småningom fritids blev något flera men de hämtades sällan senare än kl 15. Ett tag samarbetade vi med en annan familj så att de passade våra barn en eftermiddag i veckan, och vi deras en eftermiddag.

Tidningen gjorde jag i tio år, tills yngsta barnet gick i tredje klass. Då hade jag känt ett tag att jag dels var trött på ensamheten och dels att jag inte kunde utveckla Amningsnytt längre. Jag ville ha ett vanligt jobb, som man kom hem ifrån och var ledig från. Jag hade varit enormt sugen på att ha någon form av öppen trädgärd eller gårdsbutik och pratade lite med andra som förverkligat den sortens drömmar, men när jag funderade på det närmare insåg jag att det inte var jag riktigt. Jag skrev om det här också.

Så jag lämnade tidningen och började utbilda mig till förskollärare. Utbildningen är på tre och ett halvt år. Det innebär att jag mest har varit hemma i flera år till, men inte riktigt lika mycket. I höstas hade jag VFU (praktik) i tio veckor, tre dagar i veckan och fick känna på hur det verkligen är i ekorrhjulet där man måste vara på topp och ha en strikt planering för allt; vem som ska ha vilken bil, uträtta vilka ärenden och skjutsa vilka barn till vilka aktiviteter. Jag insåg hur otroligt lyxigt vi hade haft det i alla år.

Att ha lugna morgonar och att vara hemma när barnen kom hem från skolan har varit väldigt värdefullt för oss. Vi har varit tillsammans mycket och om det har hänt något i skolan så har barnen haft någon att prata med om det med detsamma.

Jag skrev ju tidigare om det lugn och den närvaro som man kan få när man umgås med ett litet spädbarn. Jag tror det är väldigt viktigt att ta vara på lugnet och närvaron i sitt liv. Nu kan jag tänka att om det finns en himmel så är det ett ställe där man sitter hela familjen i en soffa och läser bilderböcker, kanske med en liten vid bröstet.

Nu är jag 45 år och nu håller jag på och (om)utbildar mig och kommer på mig själv att drömma om en karriär. Äldsta slutar nian snart. Nu känns det rätt. Nu får jag ställa in mig på ett liv där det så småningom inte längre kommer hem några barn på eftermiddagarna. Det var inte viktgit med yrkesliv och karriär när jag var 30 eller 35, men nu känns det kul. Varför inte? Mer bråttom var det inte.

Det jag tar med mig från tiden med små barn är lärdomen hur viktigt det är att kunna vara närvarande i nuet. Hur mycket små barn har att lära oss vuxna och ständigt påminna oss om. Folk varnar mig för att bränna ut mig och jag tackar för omtanken men jag känner också att jag har ett bra immunskydd mot utbrändhet. Jag har tagit det ganska lugnt i många år men framför allt har jag kunnat följa mitt hjärtas röst gjort det jag har velat göra. Och min man har kunnat göra det han ville göra.

Jag kommer att få en usel pension men jag hoppas att jag fortfarande när jag blir gammal kommer att tycka att det var värt det att gå min egen väg,  Och det är väl det feminismen djupast går ut på - att man ska undvika konventioner och göra det men själv vill?

Så Lady Dahmer - stå på dig och följ ditt hjärtas röst. Din blogg är jättebra och dina val är dina. De som har åsikter om dina val är antagligen bara avundsjuka.