fredag 29 juni 2012

Konsumismen håller isär barn och föräldrar

Audhumble skriver om hur lite saker man egnetligen behöver till ett spädbarn och Vilda barn påpekade hur lätt det ändå är att fastna i konsumismens garn. Det är saker jag har också tänkt på.

I onsdags var jag på Bauhaus, ett jättelikt byggvaruhus vid shoppingstadsdelen Svågertorp i Malmö. Jag känner mig inte alls hemma med att svänga av från motorvägen mot en vit skylt med en kundvagn på, vill hellre göra saker själv än köpa dem, men ibland blir det ändå som det blir när man bor i Sverige. Så vi var på Bauhaus, på lampavdelningen.

Det fanns flera hyllmeter med lampor för små barn, lampor i milda färger och fantasifulla designer, lampor med Blixten McQueen och Disneyprinsessor på, lampor med milt milt ljus som ska stävja mörkerrädsla.

Det slog mig att dessa lampor köpslår med familjerna. Till föräldrarna säger de "Ge ditt barn eget rum med många fina barnsaker i!" till far- och morföräldrarna säger de: "Se här vilka fina presenter du kan ge ditt barnbarn och visa hur mycket du älskar det!" Och till barnen säger det: "Du kan sova på ditt eget rum och låta dina föräldrar sova tillsammans, utan dig. För vi är så fina och spännande att du inte kommer att bli rädd eller känna dig ensam på natten!"

Det är en stor sak att som barn sova ensam på natten. Alla däggsjur sover tillsammans med sina ungar. Att vara rädd för att vara ensam på natten är lika biologiskt grundläggande som att vara rädd för spindlar och ormar, något som antalgien har räddat livet på våra förfäder.

På 1900-talet kom många skruvade ideer om hur de minsta barnen skulle tas om hand. Allt det som människor visste intuitivt och levde efter skåpades ut som omodernt och ovetenskapligt. I stället skulle den nya tidens människa formas, en individ som ersatte beroendet av andra människor med beroendet av saker.

Konsumismen tjänar på att hålla isär föräldrar och barn. Banr som sovier intill sina föräldrar kanske ändå har ne sänglampa med disneyprinsessor på, men de har inte fem lampor till och inte inredning till ett helt rum. Och det tjänar miljön på. Det dröjer inte särskilt länge förrän lamporna på Bauhaus ligger i soporna.

tisdag 26 juni 2012

Kontinuumbegreppet och att påverka andra

Jag läste nyligen om boken Kontinuumbegreppet av Jean Liedloff från 1975. I boken berättar Jean Liedloff om sina upplevelser av att leva tillsammans med yequanafolket i Sydamerika och hur hon ser på skillanderna mellan yequanas liv och västerländskt liv. Bokens undertitel kan låta pretentiös, "Sökandet efter den förlorade lyckan" men det är precis vad det handlar om.

Liedloffs uppelvelse var att yequanas var lyckligare än människor i USA och Europa. Att de var mer avslappnade, gladare, hade lättare att se glädjeämnen i livet och inte retade upp sig på småsaker. En anekdot hon berättar handlar om när hon i sällskap med några yequanas ska ta sig över en enormt skranglig bro, läs trästock, över en fors, och en av hennes medresernärer mitt på bron plötlsigt vänder sig om och berättar något roligt för den som står bakom och alla inblandade skrattar gott. Om jag nu minns rätt, det är redan en månad sedan jag lämande tillbaka den till biblioteket.

Själva grunden till denna yequanas förmåga att vara positiva och glada och ha goda relationer med varandra menade Liedloff härrörde från spädbarnstiden. Hon beskriver målande frånb ett yequanaspädsbarns perspektiv hur det tillbringar sina dagar med att äta, slumra och uppleva omvärlden från mammans armar, tätt intill hennes kropp. Hur hon bär med sig barnet i det hon gör, vare sig det är matlagning, hantverk, klättring upp och ner för stup eller bad. Som Liedloff beskriver det blir man som yequanaspädbarn ordentligt omruskad en vanlig dag, väldigt olikt våra stillasittande skärm-liv!

Liedloff beskriver också en glädje över att använda sin kropp på olika sätt, en glädje över att delta och arbeta som är väldigt olik den västerländska inställningen att minimera allt arbete i vardagen. Allt behöver inte vara i bekväm arbetshöjd. Det kan ha ett egenvärde att ha tvättkorg och klämmor stående på marken och böja sig ner gång på gång när man hänger tvätt. Man kan liksom gympa lite under tiden. Samma sak om man har ugnen under spishällen i knähöjd, då får man tillfälle att sätta sig på huk varje gång man ska använda ugnen och så länge man är frisk och kry och har kroppen i behåll är jag övertygad om att det är bra! Ett tredje exempel är att knåda deg för hand i stället för att använda elektrisk degblandare. Degen blir kanske inte riktigt lika smidig, men man får ett fint tillfälle att använda sina armmuskler. Och brödet blir inte mindre gott.

Men det budskap som nog gjorde störst intryck på mig i Kontinuumbegreppet är det om att lita på att andra människor vet vad de vill. Liedloff nämner en händelse där en pojke i tioårsåldern helt självständigt väljer att följa med Liedloff och andra västerlänningar under flera månader, medan de vuxna yequanas lämnar dem. Ingen försöker övertala honom utan litar på att han själv vet vad han vill och kan ta ansvar för sig själv.

Till och med spädbarn kan man se som kompetenta individer som kan ta ansvar för när de är hungriga och trötta och låta dem äta när de vill det och sova när de vill det.

Jag har tänkt så mycket på det och jag har sett hur vi i den kultur jag lever i ofta försöker påverka andra människor, förmå dem att göra på sätt som gynnar oss eller som vi tror är bra för dem själva. Att vi ofta försöker övertala varandra i stort och smått. Sedan jag först läste Kontinuumbegreppet för 12 år sedan har jag medvetet försökt låta bli, och låta andras människor bestämma själva. Lita på att människor vet vad de själva vill och att inte jag vet bättre. Ibland händer det förstås ändå, särskilt i förhållande till barnen, att jag vill påverka, och mina barn är ju faktiskt inte yequanabarn utan påverkade av den kultur de har vuxit upp i, och så förstås även jag själv, så enskilda detaljer (som dessutom förmedlats via en annan västerlänning) går ju inte att föra över bara sådär.

Jag tycker ändå det är bra att hålla i minnet att folk är kapabla att bestämma över sig själva och att man inte nödvändigtvis har de bästa lösningarna själv, Man kan också granska sina motiv till varför man vill förmå den andre att göra som man vill. Är det möjligen så att det gynnar en själv?

Om andra vill förmå en att göra något som man inte själv vill riktigt, eller inte har fått tillfälle att tänka ut själv, är det inte upplagt för skuldkänslor då också? Bland unga hör jag då och då saker som "Du gjorde så att jag spillde ut mjölken". Det är en förlängning av detta att förmå andra att göra saker och det ger skuldkänslor. Det är väldigt långt från att ta ansvar för sina egna handlingar och vara schyst mot varandra.

söndag 10 juni 2012

Torka egna örter

På hösten vissnar det gröna ner, men under jordytan fortsätter rötterna att leva och redan på hösten ligger växeterna i pipeline för att skicka upp ny, frisk grönska nästa vår. så har det varit i urminnes tider men det är likväl ett mirakel varje år det händer. Genom att göra nästan ingenting mer än at hålla undan ogräs och krafsa ner lite kompost får jag nya kryddörter varje år, som jag hänger in på vinden och torkar.


Här är knippen med fransk dragon, grönmynta och oregano, några av varje. De hänger i en gardinstång över två bjälkar på vinden. När det är snustorra stoppar jag dem i plåtburkar.

Torkning är bannemig ett av de smartaste sätten att konservera på.

Samtidigt slängde jag alla förra årets örter i komposten. De kändes mest som hö i jämförelse med de nya.

Förutom dem på bilden torkar jag
brännässla
citronmeliss
åkerfräken
lavendel
frön från fröfänkål.

Dessutom odlar jag och djupfryser i creme fraicheburkar
gräslök
persilja
basilika
dill (ibland).

Och äter färsk
koriander
rosmarin
timjan.

måndag 4 juni 2012

Mina bästa ogräs

Är man för mångfald kan man inte vara för kategoriskt negativ mot ogräs. Det finns ju vackra blommor som råkar trivas under de premisser som odlad jord ger men de är lik förbaskat ogräs just där just då. Här har jag definierat ogräs som växter som finns i trädgårdslanden eller i våra fält häromkring.

1. Vild riddarsporre. I en speciell vägkant på ett speciellt ställe inte långt härifrån växer den.  Ända sedna 80-talet har jag sett den komma år efter år. Ja alltså inte varje år, men då och då har jag tänkt på det och då har den stått där, mörklila och exklusiv bland de alldagliga ogräsen med ett budskap om hur seglivad och svårutrotad naturens mångfald ändå är.

2. Blåklint. För sin intensivt blåa färg och för att den är en sån bra blomma att plocka in i buketter, tillsammans med prästkragar eller mattram eller daggkåpa. För bönder är den dessvärre ett riktigt jobbigt ogräs och jag minns att min man en gång fick en liten fröpåse med blåklint från ett kemföretag som reklam för deras ogräsbekämpningsmedel.

3. Åkervinda är en annan ljuvlig växt. Stora trattformade ljusrosa blommor, dessvärre hopplös att plocka men en riktig skönhet.

4. Rödmire. Det här är ingen växt som marknadsför sig själv i vuxenhöjd. För att komam den nära får man lägga sig ner på knä. Den brer ut sigh några centimerter över markytan och bladverket liknar våtarvens men bladen är spetsiga i stället för runda. Blommorna har en drjärv orange färg och den är fantastiskt dekorativ, i det riktigt lilla formatet. det slår mig att jag borde fotografera den, men jag har ingen makrolins.

5. Vitklöver ser ointressant ut på håll, men är fascinerande att komma nära. Man kan fläta kransar av den på samma sätt som maskrosor och man kan plocka stora, täta väldoftande buketter.  Som alla baljväxter kan den fånga in kväve från luften och frodas även om jorden är mager.

6. Jordrök. Jag brukar tänka mig att den har fått namnet för att den ser ut som små fluffiga moln eller rökpuffar intill marken, t ex i betfält. Skirt grönt bladveerk och små blommor i form av ax i två utsökta rosa nyanser intill varandra.

7. Åkerfräken. Den får bottenplatsen på listan för att dne är ett jobbigt rotogräs, men jag kan ändå inte låta bli att ha med den här. Jag använder åkerfräken som naturens eget svinto, som jag skrev om här. Åkerfräken iunnehåller kisel och ska vara välgörande att skölja håret i efter att man tvättat det, men det jag hari nte fått tumamrna loss att prova än. Men till att diska bruna tekoppar och igengrodda gratängformer är åkerfräken riktigt bra, riktigt reurssnålt och 100 % nedbrytbart i komposten.

Bubblare: Andra blomster i odlingslandskapet jag gillar riktigt mycket är smällglim, gulmåra och åkervädd. De får doock inte vara med på listan eftersom de håller isg i vägkanterna och inte verkar ställa till besvär i själva den odlade jorden.

Så jag tycker det är bra att fundera på det där med ogräs ibland. En del växter har blivit ogräs, eftersom vi genom att odla jorden har gynnat dem. Man kan också fundera på det faktum att odlad mark innehåller väldigt få arter på väldight stora ytor. Vägkanter, jordvallar och kanter längs med bäckar är de ställen där naturen får hålla till. Där är växterna inte ogräs utan biologisk mångfald.

fredag 1 juni 2012

Mina värsta ogräs

Jag erkänner - jag hade en enormt romatisk syn på ogräs när jag började med trädgårdsskötsel. Simon Irvines gråbo i planteringen - som aldrig var mer än en enda, noga utvald ogräsplanta som fick stå kvar, satte griller i huvudet på mig och jag hade en väldigt liberal, eller ska vi säga anarkistisk, inställning till ogräs. Lite rebellisk gentemot mina föräldrars pietetsfullt ogräsrensade trädgårdar var jag nog också.

Med tiden har jag blirvit strängar mot ogräsen, även om jag fortfarande tycker att det är bättre att våga odla och tåla lite oordning än att inte odla alls, som jag skrev om här. Jag läste också Michael Pollans underbara essä Ogräs kan vi vara själva där han pekar på ogräset som trädgårdsodlarens ständiga följeslagare: "Ogräset är inte Den Andre. Ogräset är vi."

Alltså rensar Michael Pollan ogräs. Och så även jag, hjälpligt i alla fall.

Här är mina värsta ogräs:

1. Åkertistel. Rötter som går ända ner till Kina, som sprider sig vertikalt och horisontellt överallt. Hackar bort ett skott skjuter det ut sju (typ) nya. går dne i blom kommer det tusentals frön-. dessutom sticks den och är helt oanvändbar.

2. Kvickrot. Rötter sega som rep, ständigt nya utskott som sprider sig med nålvassa spetsar och väller ut i jorden som kablaget i väggarna i filmen Brazil. Segt, omöjligt att få med sig allt. Och det går inte ens att äta, annat än för kaninen.

3. Kirskål. Rotsystemet liknar kvickrotens men är inte så linjärt utan rörigare. råkar man ge lillfingret har man hela famnen full för resten av livet. Det knakse bara kommer upp enstaka tynande blad men de gör det sommar efter sommaro ch ger sig aldrig. Ja jag vet att kirskål går att äta. Jag tillreder dem i paj med ricottaost och vitlök. Men det ska vara de små, späda, blanka bladen. Är de inte längre blanka och för stora smakar de inte människomat längre.

4. Nejlikrot. Ganska okänd som ogräsvärsting, nära släkt med det ljuva humeblomstret men en riktigt förarglig växt. Absolut omöjlig att dra upp, då stannar ofelbart rötterna kvar. Ser ut oms en rabattblomma vilket gör att man gärna sparar den. Gör inte det! Grän upp den, och det med detsamma! Sprider sig med frö och verkar kunna bli hur gammal som helst.

5. Brännässla. Nässlan har flera förlåtande drag. Den är god att äta i soppa bland annat. Den går att torka och lägga i t ex bröd. Den går att göra gödselvatten av, om man gör det innan den går i blom. Man kna göra tyg av dess fibrer. Den är barnkammare åt nässelfjärilarna. Men ändå. den bränns. den blir jättestor och brer ut sig.

6. Maskros. Nej jag äter inte maskros i sallad. Vill jag ha beska smaksensationer tar jag en öl. Jag brygger inte heller maskrosvin. Det går så bra med öl. Frön till tusen, pålrötter som är hur långa som helst och omöjliga att få up hela, vilket är det enda som garanterar att just dne plantan ger sig för gott.

7. Revsmörblomma. Den är med för att den revar sig. Den är såhär pass långt ner för att den ganska snällt dör om man gräver upp den och den får försmäkta i solen ett tag.

8. Knölklocka. Rötter som inte står tisteln långt efter. Dessutom verkar rötterna överst sitta på sköra trådar så om man drar upp plantan så får man upp några pyttiga rottrådar, medan de stora, tjocka härvorna med rötter sitter kvar helt oberörda i jorden, beredda att skicka upp nya, bedrägligt vackra blomstänglar.

9. Vitgröe. Ett litet näpet gräs på gångarna mellan trädgårdslanden i maj, Stora tussar som väller ut åt alla håll i augusti.

10. Björnbär. Utsökta bär och blad som man kan dricka te på om man är lös i magen men taggiga revor kan titta upp lite bvarstans och då är de inte så gulliga längre. Och svåra att få bort för gott.


EDIT: Bubblare: Snärjmåra, vattenpilört, groblad.