lördag 27 oktober 2012

Jag Behöver Inte Emporia

Stefan Sundströms bok Stefans lilla gröna handlar om väldigt mycket egentligen och på många nivåer. Rent praktiskt är det en handbok i självhushåll och oberoende i Stefans högst personliga tappning och det är ju det som är poängen med självhushåll - att det ser olika ut i olika familjer. Men boken har också ett mycket djupare budskap, nämligen att våga gå utanför de konventionella ramarna, ta ansvar för vår planet och för sitt eget liv. Han berättar att pengar han har tjänat på sin "så kallade popkarriär" som han säger, har han investerat i solfångare, vindkraft och vedkamin.

Stefan är mycket medveten om att han inte alls är oberoende storsamhället, men pekar på att att det ändå är så enormt tillfredsställande att hålla emot så gott det går och inte utan motstånd låta sig svepas med i konsumismen. Man kan ändå försöka sprattla i konsumismens garn, tror jag han har sagt någon gång. Det är hans längtan efter oberoende som har drivit honom ut i trädgården också, skriver han: "... en lust att känna: Jag Behöver Inte Er när jag ser tevereklam för frysta grönsaker."

Och den där känslan. Jag Behöver Inte Er. Där är jag helt med dig, Stefan. Jag känner den så ofta. Jag känner den när jag går förbi så mycket i stormarknadernas långa korridorer. Visst handlar jag där varje vecka, men många saker kan jag titta på och låta ligga kvar och tänka Jag Behöver Inte Er. Samma sak när jag åker förbi Ikea: Jag Behöver Inte Er.

Så fick Nina Björk skriva i Sydsvenskan om det gigantiska köpcentret Emporia. Min man hörde på radion att de planerade omsätta två miljarder, vilket är en femtedel av omsättningen på shopping i regionen. En femtedel av befintliga affärer tänker de alltså slå ut. Nej, hävdar de själva, folk ska handla så mycket mer! Och just Emporias slogan om MER är det Nina Björk utgår ifrån. Hon har sett en annons där Emporias marknadsförare lockar med: Inte för att vi tror att du saknar något. Utan för att vi vill ge dig mer. Av allt! 

Nina Björk konstaterar att där har vi vår ekonomi i ett nötskal. Mer till dem som redan har. De som kan köpa är de som har pengar, och för dem tillverkas, marknadsförs och säljs prylar, prylar, prylar. Och hon konstaterar att japp, så är det, men det är för jäkligt. Det finns faktiskt inget bättre ord. För jäkligt att den som har pengar måste fortsätta konsumera, (och aldrig får bli nöjd) och för jäkligt att de som saknar inte kan få det de saknar, för att de inte kan betala och ingen kan tjäna på det.

Nina Björks exempel är en eldriven pepparkvarn med inbyggd belysning. Onödigt, ja, men bra för ekonomin. Till slut havererar den och hamnar på sopberget. Vissa saker är sopor redan i affären.

Dilemmat för marknadsekonomin är väl att få folk att hela tiden handla mer, fast de inte saknar något.

(Här kommer förresten ett mellanspel. Överst i min Facebookfeed just nu, ett erbjudande från Ikea: Ett lysande erbjudande! LEDARE LED ljuskälla E27 opalvit 69 kr (Ord. 99 kr) Gäller för dig som är IKEA FAMILY medlem den 26-28 oktober 2012 så länge lagret räcker. Tillbaka till ordningen.)

Det gäller att SKAPA BEHOV. Här kommer reklamen in, men inte bara den. Redaktionell media är också nerlusat med shoppingtips. första gången jag reagerade på det var när Mama började komma ut och jag fick den till jobbet. I varje nr var det någon kändismamma som blev intervjuad, och i varje nummer fick hon frågan om VAD hon shoppade och HUR hon shoppade. ATT hon shoppade var så självklart så det behövdes inte sägas, långt mindre ifrågasättas. Men andra media är inte sämre. Tänk bara på hur mycket prylar, prylar, prylar det är i tidningar och teve och Facebook. Tänk på hur totalt ute  och 70-talstöntigt det är att använda något man redan har hemma. Är man lite miljövänlig kan man ju alltid handla på second-hand som också har blivit hippt. Det vore logiskt om det fanns second handbutiker på Emporia.

För det viktigaste är kanske inte att man köper nya saker utan att man håller pengarna i rullning. Att gå upp på vinden och leta upp en ärvd pryl är sämre. Att spara frön och så dem nästa vår är sämre. Ändå vill jag inte vara med på det. Inte till hundra procent i alla fall. Om inte anat så för att jag tycker det är så förbannat jobbigt att gå i affärer, irra runt på Emporias 93 000 kvadratmeter, i timmar för att hitta DET klädesplagget. Då stannar jag hellre kvar hemma och syr något av tyg från svärmors gamla lager.

Pilutta er, Jag Behöver Inte Er.

Till sist vill jag också bara påminna om en sak, apropå MER-tänkndet. Nämligen att vi har bara ett jordklot, och det skikt som gör liv möjligt för oss, med luft, vatten och matjord, är så tunt, så tunt. Platsen där Emporia är byggd var tidigare jordbruksmark. 93 000 kvadratmeter, nästan tio hektar, är lika stort som ett av våra stycken här utanför. Tillräckligt stort för att föda en trettio personer, med vanligt jordbruk. Fler om man odlar mer intensivt. Jorden där i Hyllie är odlad i hundratals, kanske tusentals år. År efter år har någon brukat jorden, sett till så att den har mått bra, mikrolivet har gjort växande möjligt. Nu är den bortschaktad och ligger antagligen och kvävs i nån bullervall. En av våra viktigaste resurser blir ett problem när ekonomin ska växa.*

Nu är det slut på odlandet just där. Om trettio eller femtio år, eller när nu Emporias tid är över (de blir mer och mer kortlivade, de där köptemplen) är det inte bara att skala bort asfalten och börja odla igen. Man är tillbaka på typ ruta ett, ungefär som när isen drog sig tillbaka.

Och Emporia är ju inte det enda som har byggts på jordbruksmark i sydvästra Skåne. På de senaste femton åren har jordbruksmark fått lämna plats till Yttre ringen och Svågertorp alldeles i närheten. Och mycket, mycket mer på andra håll.

Mer n vi behöver pepparkvarnarna i alla sina olika skepnader inne på Emporia behöver vi ta vara på matjorden för att kunna odla vår mat.




*Nu är väl Emporia byggt i våningar, men med parkeringsplatser m m så gissar jag på att ytan totalt blir ungefär så. Det här är en blogg, inte grävande journalistik, är du intresserad av mer fakta står det dig fritt att kolla upp dem och skriva i kommentarsfältet. Jag vill mest väcka tanken.

söndag 21 oktober 2012

När tjejen är längre än killen på teve/film

När började man egentligen se kvinnor vara längre än män på tv och film? När jag, 178 cm i strumplästen, var med i Jeopardy 1993 fick min manliga motståndare stå på en pall för att bli lika lång som jag. Första gången jag tänkte på en kille och en tjej i en kärlekscen där tjejen var längre vari Harry Potter och Halvblodsprinsen, där Ginny är längre än Harry. Jag ser ju inte mycket på tv men i Gokväll (?) har jag sett att Ebba von Sydow är längre än manliga gäster. För så är det ju. Alla män är inte längre än alla kvinnor.
Heja Ebba, du gör verkligen en insats för oss långa kvinnor!

Kan man prata om uppväxt utan att skuldbelägga sin mamma?

"Det är fel att skuldbelägga mammor för deras barns felsteg och misslyckanden" är en vanlig uppfattning. Jag håller med. Det är det.

Skuldbelägg inte mammorna men låt det ändå vara möjligt att prata om hur saker som hänt i ens barndom har påverkat en. Lyft diskussionen till att handla om hur (västerländska) normer och (västerländsk) livsstil bestämmer och begränsar föräldrars agerande och därmed deras barns möjligheter till sund utveckling. Låt inte "Skuldbelägg inte mammorna" bli en bromskloss i diskussionen utan en öppning mot en vidare horisont och ett djupare och intressantare samtal om barns uppväxtvillkor.

Tror vi på att det behövs en by till att uppfostra ett barn, och sedan inte ge barnet tillgång till en by utan bara en enda vårdare, mamman, så kan vi knappast klandra mamman för att byn svek.

fredag 19 oktober 2012

Min jätteprästkrage har blivit kändis :/

För flera år sedan fick jag veta att Sveriges lantbruksuniversitet samlade in gamla perenner, från tiden före kriget. Jag fotograferade och berättade om några gamla perenner jag hade i mina trädgårdar och fick svar. Jätteprästkragen som jag hade ärvt av min svärmor var de intresserade av.

Vi kan spåra jätteprästkragen fyra generationer bak i tiden. Min svärmors mamma tog med sig jätteprästkragen från sitt föräldrahem när hon gifte sig för snart 100 år sedan.

Sedan hörde SLU av sig igen. De ville provodla jätteprästkragen! Jag hade inte skött den så jättebra, men några små plantor fick de i en kruka och några år har den vuxit någonstans i  Alnarp. Härom veckan ringde SLU igen, med flera nyheter. Mest stolt blev jag nog över att jätteprästkragen hade valts ut att bevaras i genbank. Flera andra perenner som hade provodlats gick ut (dog) under vintern som gick kanske för att det var så mycket barfrost, men jätteprästkragen klarade sig bra.

Den andra nyheten var att jätteprästkragen hade uppförökats och skulle börja säljas i plantskolor redan till våren. Den hade fått ett sortnamn. SLU-representanten framställde det som en väldigt glad nyhet för mig. Det skulle presenteras på en mässa i veckan som gick. Kul va!

Jag blev alldeles paff och sa bara ja och jaha till allting. Jag ville veta vad den skule heta. Hon ville inte berätta det för mig, det var hemligt.

Vadå sa jag, det är ju min blomma! Nej hon hade lovat.

Alltså jag förstår att man inte kan ha copyright på blommor. Jag har mycket liten del i att jätteprästkragen har överlevt fram till nu, det är mest dess egen förtjänst och tidigare generationers ägare. Och det är ju trevligt om fler kan få tillgång till en mycket tacksam och fin blomma med känd historia. Meeen ...

Jag hade velat veta. Jag hade velat blir tillfrågad. Jag hade velat föreslå ett sortnamn, ett annat än det fåniga namnet "Bröllopsgåva".

Jag hade velat vara med. Nu känns det som Idol eller X-Factor, men för blommor. Jag som enskild människa bidrar med något och sen går det mig fullständigt ur händerna. "Min" (och svärmors etc) jätteprästkrage ska bli kändis. Och vi har ingen som helst del i det.

Länk til SLU här.