torsdag 28 februari 2013

Släktforskning

Förlagan till denna text är ett handskrivet A4-ark som skrevs en morgon på ett hotell i Kapstaden, Sydafrika. Solen steg mot norr, hotellgästerna åt frukost, hotellpersonalen jobbade, måsarna försökte sno matrester och jag var uppfylld av att vara på resa och förundrad över hur så mycket mänskligt flätades samman på den punkt på jordklotet där jag själv befann mig.

Med mig på resan och bredvid mig på bordet hade jag Lasse Bergs bok Gryning över Kalahari som jag rekapitulerade just då, inför besöket på Iziko South African Museum samma dag. Till höger om mig Signal Hill, en utlöpare av Taffelberget, som ger Kapstaden dess karakteristiska skyline från sjösidan. De dagar man ser den:

Bergen verkar vara det som gör den här platsen så unik, så oerhört rik. Regnen som faller på dess topp tusen meter ovanför havsytan strax intill filtreras genom dess sandsten och porlar ut vid dess fot som små rena bäckar.

Här levde människor, sådana som vi, för 100.000 år sedan. Här finns uråldriga lämningar av mänskligt liv, berättar Lasse Berg, drivor med snäckskal, ben av smådjur och färgämnet ockra. I Lasse Bergs bok läser jag om ett 117.000 år gammalt fotspår som upptäcktes här i (på?)  Kap och som ska finnas på South African Museum här i stan.

Om det var här Homo Sapiens utvecklades, som forskarna Lasse Berg har intervjuat föreslår, så är det rena släktforskningen. Då är det från dessa vackra trakter vi alla härstammar.

Allas våra släktingar i rakt nedstigande led.

På min hotellterrass slås jag av insikten hur allt flätas samman här, människans ursprung men också mina egna hudfärgsfränders värsta exploatering av medmänniskor med mörkare hudton. På museet fins inte fotspåret kvar längre, och för övrigt är det omtvistat om det verkligen är ett fotavtryck. Men i glasmontrar i ett rum med dämpad belysning finns enastående exempel på klippkonst av södra Afrikas ursprungsbefolkning san. Jag står kvar framför montern med min kamera långt efter att de andra i familjen har försvunnit ut i andra rum i museet och jag märker hur ögonen tåras av hur dessa människor har missförståtts och nedvärderats genom historien.


Intill finns en kommentar om utställningen av en av se sista människor som talade språket n/u, som tidigare var ett vanligt språk i Kalahari men som alltså nu är utdött:


Det står, i engelsk översättning:

In this place is power, God's power,
the power of our grandfathers. 
This is the world that stands here. 
Thus we are empowered.

Läs mer om folken och språken i Kalahari här.

Det är lät att tänka sig att Taffelbergets omgivningar var en bra miljö för khoikhoi och deras boskapshjordar. Här lät de djuren beta intill småvattnen fram tills Jan van Riebeck, anställd av holländska Ostindiska kompaniet, kom, i mitten av 1600-talet. van Riebeck lade helt sonika beslag på vad som verkar ha varit det allra bästa området för att odla upp det till fartyg på väg till och från Kina, vilket naturligtvis ledde till konflikt. van Riebeck lät därför stängsla in vad som tills helt nyligen varit khoikhois betesmarker, byggde jakttorn och planterade snåriga och stickiga buskar för att göra det ogenomtränligt. I Kirstenboschs botaniska trädgårdar finns ett parti av häcken kvar, som en påminnelse om europeernas fräckhet och egoism.




Han valde nog platsen med omsorg, van Riebeck. Så här ser det ut idag.


Men Kapstaden och dess omgivningar har också ett mer sentida och välkänt bevis på den vite mannens självpåtagna överhöghet: Det numera tömda fängelset för politiska fångar på Robben Island, någon mil båtvägen från Kapstaden.




Här levde  Nelson Mandela, som sedermera skulle bli Sydafrikas första demokratiskt valda president, i 18 år och slet i stenbrott och kalkbrott med de andra "svarta" politiska fångarna ("vita" politiska fångar förvarades på annat håll, i Pretoria, om jag minns rätt). I dag är hans cell tom, liksom de andra fångarnas.


Andra före detta politiska fångar på Robben Island berättar om terrorn och skräcken och påminner oss turister om hur hemskt det var, alldeles nyligen.

I Kapstaden kan man utforska både det mest ursprungliga mänskliga och mänsklighetens värsta avarter. För mig är Kapstaden också Nils Bergman, som hävdar rätten till värdighet och behovsuppfyllelse för de allra allra minsta och bräckliga individerna i vår art, nämligen för tidigt födda barn. Enligt Lasse Berg är det djupast mänskliga samspel och samförstånd. För för tidigt födda och även fullgångna, friska nyfödda barn innebär det hudkontakt med föräldrarna snarare än isolerad tillvaro i en kuvös. Där har barnet tillgång till mat, värme och skydd, där får dess andhämtning och hjärtrytm hjälp på traven av föräldrarnas så tätt intill.

Precis som Indiska Oceanen och Atlanten möts vid Godahoppsudden löper den mänskliga kulturens mest godhet och mesta ondska samman här. I ett nav eller kanske som en kompassros, möts dess mest egalitära och stabila levnadsform, jägares och samlares, den kortsiktiga vinningen och egoismen.



Och jag som blek nordbo kan också höra till.

Det är stort och mäktigt och omtumlande.