tisdag 19 mars 2013

Trygga barn, trygga föräldrar finns åter att köpa!

Äntligen finns åter Trygga barn & trygga föräldrar - De första 2-3 åren av Cecilia Moen att köpa.

Cecilia Moen avled efter en tids sjukdom år 2011. Nu har en av Cecilias vänner, Marie Jenevall, tagit tag i försäljningen av den upplaga som fanns kvar när Cecilia insjuknade. Läs mer på jenevall.se.

Ur bokens förord av Marit Olanders:

Att bemöta barnet lyhört innebär att ge det mat när det är hungrigt, erbjuda vila i trygghet när det är trött och att hålla det rent. Men det handlar också om att låta barnet utforska – att röra sig fritt, få klättra och kanske även få lite skrubbsår och blåmärken ibland. Att bejaka nyfikenheten och kunna ta vara på sig själv är värdefulla egenskaper både i skolan och vuxenlivet. 
Cecilia Moen utgår ifrån anknytningsteorin och gör en personlig tolkning av den när hon beskriver barns behov av omvårdnad, utforskande och självbestämmande. Hon ersätter det akademiska språket med tydliga bilder och förklaringar som man som småbarnsförälder kan känna igen sig i. Hon sätter svenska småbarnsfamiljers vardag och livspussel i perspektiv till människans evolution. Boken handlar inte om en speciell sorts föräldraskap, den är bjuder in alla utan att vara utslätad. För viktigare än att göra vissa saker på ett visst sätt är att föräldrar och barn trivs ihop och njuter av varandras sällskap. 

tisdag 12 mars 2013

Läsk i glasflaska finns inte längre

Av en kemist lärde jag mig att man inte ska ha sura drycker i plast. Om jag minns rätt så sa hon särskilt att läsk i plastflaska var en dålig idé. Vi har inte druckit mycket läsk men det har förstås hänt, och då har jag varit väldigt noga att köpa läsk i glasflaska i back.

Att det har varit en fördel för miljön har förstås också varit ett plus.

Därför blir jag både förvånad och ledsen när jag nu får veta att de stora läsktillverkarna i det tysta har smugit ut backarna och glasflaskorna ur produktionen.

Fördelarna för läsktillverkarna är uppenbara:

  • De slipper besväret med retursystemet.
  • De slipper diska flaskor och bry sig om miljökonsekvenser av en diskanläggning.
  • De kan ta mer betalt. Läsken i en röd back gick på ungefär 1:50 per flaska. Jämför det med att en 50 cl PET-flaska med läsk ofta kostar 15 kr. Literpriset i glasflaska i röd back är cirka en femma. Literpriset i 50 cl-flaska är då 30 kr.
I stället köper de in de tomma PET-flaskorna någonstans ifrån och tar inte hand om de urdruckna tomflaskorna på bryggeriet. Läskfabrikerna blir av med ett miljöproblem men det försvinner inte. Det hamnar någon annanstans. För ni får inte mig att tro att nedsmältning av PET-flaskor belastar miljön mindre än diskning av glasflaskor. Det är ju just vad informationsdirektören på Spendrups också säger, de har gjort en livscykelanalys och det var ingen STÖRRE skillnad på glasflaska och PET-flaska. 

Nehej, men då är det en MINDRE skillnad.

Trots att glasflaskorna och backarna åker fram och tillbaka mellan fabrik,  butik och konsument och diskas upprepade gånger blir inte de lätta PET-flaskorna snällare mot miljön. Dessutom rejält dyrare för konsumenten.

Det ironiska är att läskbryggerierna går helt mot trenden hos konsumenterna. Bland mina kontakter växer nu medvetenheten om att plast inte hör ihop med matlagning. Unga familjer plast-sanerar sina kök.

Glasflaskorna med läsk är en sista rest från ett hållbarare samhälle som klarat sig kvar fram till nu när vi ska ta oss bort från slit och slänger. Men då gör de stora bryggerierna en tankevurpa och i all tysthet slutar de tappa läsk på glasflaskor.

Så hör upp alla ni som är plastmedvetna - låt oss använda vår så omtalade konsumentmakt och få bryggerierna att återuppta produktionen av läsk i glasflaska! För miljöns och hälsans skull.

fredag 8 mars 2013

Alla barn är allas barn

Man får inte diskriminera på grund av ålder, enligt Diskrimineringsombudsmannen. Jag vet inte när ålder blev en grund får diskriminering, parallellt med bland annat kön, etnisk tillhörighet och religion. Jag kan inte minnas att jag har sett det förr. Men nu står det där. Bra det.

Men enligt DN är frågan om småbarn på kaféer brännhet. I DN:s webbenkät svarade 80 procent av 18000 att kaféer bör förbjuda störande småbarn. Även om vi tror att det är de som har varit mest arga som har gjort sig omaket att svara på enkäten så är det en hisnande hög siffra. Det är allvarligt. Små barn är lika mycket medborgare med samma rätt att röra sig i samhället som alla andra. Ett småbarnsförbud på kaféer skulle stänga ute både dem och deras föräldrar från offentligt liv. Det är inte alls förenligt med grundläggande värderingar om alla människors lika värde.

Men det finns ett men. Anonyma kaféägare i DN berättar om föräldrar som sitter kvar och fikar fast barnen vill gå därifrån, och om barn som springer omkring utan att föräldrarna bryr sig och riskerar krocka med andra gäster. (Dock får jag inte ihop riktigt att barnens huvuden är i samma höjd som en kund håller en bricka, mäter jag på mig själv så håller jag en bricka cirka 110 cm över marken vilket innebär att en normallång femåring skulle kunna stå rak under den. Och vid fem års ålder är man knappast ett småbarn längre.) En butiksägare jag känner berättar om kunder i butiken som byter blöja mitt på golvet i butiken och om hur hen själv får hindra barn från att springa upp i skyltfönstret och riva runt, allt medan föräldern obekymrat tittar på saker i butiken.

På restauranger har jag har själv sett hur små barn förväntas sitta stilla länge, länge både före och efter maten. Det hörs hur de skruvar på sig och behöver röra på sig,  men föräldrarna sitter bara kvar. Jag lider med barnen och utkämpar inre strider om jag ska lämna mitt sällskap och gå och leka med barnet en stund, ta det i hand och gå runt i restaurangen och titta på saker eller kanske ut på gatan. Det slutar med att jag inte vågar, för vad skulle föräldrarna tro? Dessutom är jag ju själv hungrig och där för att äta.

Den attityd mot barn som jag läser om i DN, och har sett på andra håll om exempelvis barnfria hotell, känns dock ny. Det är inget jag känner igen från min egen barndom i en liten by i Skåne. När jag följde med min mamma och handlade i speceriaffären, slakteriet och bageriet, hälsade alla lika vänligt på mig som på min mamma och i kö stod andra kvinnor (var det ju mest på den tiden, kring 1970) och log vänligt och uppmuntrande. Jag kunde på egen hand cykla hem till grannar i byn och bli bjuden på saft och kakor allt medan en gammal änka eller ett lantbrukarpar undrade hur jag hade det och vad som försiggick i mitt liv. En cyniker skulle kanske också tänka att de vuxna försökte pumpa mig på skvaller om min familj men om det var så så märkte jag det inte. Det jag, som fem- sex- eller sjuåring märkte, som jag nu kan sätta ord på, var generositet och omsorg.

Det är denna skillnad i attityd jag tänker på när jag läser DN-artikeln och kommentarer om den på fejan.  Min vän butiksägaren menar att det är en annan tid nu och att folk bara ser till sina rättigheter och inte skyldigheter. En jurist på DO är inne på samma spår i artikeln, att alla har rätt till tillträde till exempelvis ett kafé. Men det innebär inte att man har rätt att bete sig hur som helst därinne.

För vad det handlar om till stor del är vådan av att generalisera. Det är inte det att vara barn eller förälder som är felet. Det är beteendet att springa omkring, vara högljudd, ta upp mycket plats till prylar och barnvagn eller byta blöja på platser som inte är avsedda för det.

Men därmed är saken inte utredd. Jag kan inte stanna vid att "vissa småbarnsföräldrar tar inte ansvar för sina barn" (genom att sitta kvar och fika i stället för att gå ut igen exempelvis). Jag vägrar dela upp världen i "småbarnsföräldrar" och "alla andra" i två skilda kategorier som inte har med varandra att göra. Det krävs en by för att uppfostra ett barn. Tror vi på det resonemanget så innebär det att vi som inte har små barn också har ett ansvar. Att alla barn är allas barn. Vi kan inte bara vända ryggen åt småbarnsföräldrarna och låta dem klara sig själv. Vi kan le uppmuntrande, hålla upp dörren eller prata vänligt med barnet.

Bloggaren bakom Vilda barn kommer in på det. Hon har lagt märke till att i Bolivia, till skillnad mot i Norden, lägger folk sig i. På ett snällt sätt: Jag har sett folk gå förbi föräldrar med gråtande barn, och snabbt slänga åt dem en kommentar: "Plocka upp barnet". "Ge henne bröstet." "Han vill till sin mamma." Hon gör en distinktion mellan kommentarer som tar förälderns parti (varianter på "skäm inte bort henne") och kommentarer som tar barnets parti. Jag tror man också kan reagera mot föräldrars beteende på ett sätt som visar omsorg om både föräldern och barnet, och ett sätt som mest trycker ner en förälder som redan antagligen känner sig ganska misslyckad.

Det har hänt att jag har kunnat säga rätt sak till en främling i ett sådant sammanhang, som en komplimang om vilket härligt barn hen har. Det är så underbart att se förälderns ansikte spricka upp i ett varmt och äkta leende och känna stämningen vända helt om. Omtanke föder omtanke. Kärlek föder kärlek.