lördag 27 april 2013

Stresstållighet existerar nog, men är sällsynt

För några år sedan skrev jag inlägget "Nej jag är INTE stresstålig!" Då trodde jag ändå att det var jag som var ovanlig.

Jag är inte så säker på det längre.

För jag undrar hur många människor, eller kvinnor för den delen, som någon gång under sitt liv går in i väggen, blir utbrända och/eller deprimerade. Det är ett öde som drabbar förskräckande många.

En gång intervjuade jag en kändis, spelar ingen roll vem, som menade att hon var stresstålig. Att hon gillade att hålla ett högt tempo och att folk runt omkring henne hjälpte henne med barnen. Hon var bra på att ta en powernap, och sen var hon igång igen.

Den intervjun bidrog till att forma min bild av mig själv som icke stresstålig, i kontrast till henne. Jag skulle aldrig orka att leva som hon.

Dessvärre gjorde inte hon det heller. I en veckotidning läser jag om hur hon i förtäckta ordalag berättar om hur hon gick in i väggen, och tvangs att omvärdera sitt liv och prioritera. "Lekprogram i tv säger jag alltid nej till numera", sa hon ungefär. Och jag tänkte: Även du min Brutus.

Jag har några vänner som verkar vara sant stresståliga. Som jobbar heltid med kvalificerade jobb, har flera barn och tidskrävande fritidssysselsättningar,. år efter år men inte går in i väggen.

Gemensamt för dem är att de har stora nätverk och egna föräldrar som stöttar, dels praktiskt men också känslomässigt på ett självklart sätt som kanske vi utan samma stöd ser tydligast.