Curlingbegreppet - nej tack!

Det är tio år sedan uttrycket curlingföräldrar slog ner som en bomb och snabbt spreds och blev ett vedertaget begrepp, i alla fall i medelklasskretsar. Än idag kan man höra (medelklass)föräldrar oroa sig för att de curlar  sina barn, och uttrycket används ofta nedsättande om föräldrar som i all välmening vill vara lyhörda mot sina barn.

min förskoleblogg har jag skrivit om hur jag tar avstånd från den barnsyn som curling-begreppets skapare Bent Hougaard har gett uttryck för, nämligen att barn ska rätta sig efter alla vuxna bara för att de är vuxna. Jag menar också att den snutighet som Bent mötte hos ett barn på en dansk förskola faktiskt visade knappast kan ses som ett utslag av att han var för bortskämd. Jag har också skrivit ett försvar till påstått mesiga föräldrar där jag tar upp begrepp som bortskämdhet, lydnad, respekt och trygg anknytning. På denna blogg har jag skrivit om kärlek och maktförhållanden, och vad det egentligen innebär med ovillkorlig kärlek.

Vad curlingbegreppet är

En curlingförälder är en som påstås sopa banan för sina barn så att de inte ska möta något motstånd. I sin bok Sopa lagom! Bättre balans i curlingfamiljen (Wahlström & Widstrand, 2005) skriver Maria Carling och Elisabet Cleve att överbeskyddade (det vill säga curlade) barn blir "kritikkänsliga, får magont eller huvudvärk, känner olust och stress inför skolan, kan ha problem med att tygla humöret, får utbrott när de inte får sin vilja igenom och förstår inte varför leken inte blir på deras villkor." Barnen kan ha dålig självkänsla och är inte intresserade av att tävla, eller prestera överhuvud taget. Vidare antyder de att lathet, passivitet, psykisk ohälsa och övervikt är resultat av curling.

Varför curlingbegreppet inte funkar

Barn får inte alls allt som de vill.

Det verkar provocera många att barn har inflytande över vad de själva ska ha på sig, var man ska åka på semester och vad familjen ska äta till middag. Det är ändå ett ganska begränsat inflytande. Vuxna sätter ändå villkoren för barnens vardag i stort - hur de ska bo, hur ofta och länge amningen ska pågå (särskilt amning på natten är det många som vill avveckla när det är möjligt), att barnet ska sova i egen säng och så småningom eget rum, och om barnen ska gå på förskola och hur mycket. "Trotsåldern" är ett ofta använt begrep för när barn börjar yppa sin egen vilja, och den vanligaste responsen på så kallat trots är att slå dövörat till, säga nej och sätta gränser. Att små barn skulle styra hela familjen är en myt.

Begreppet skiljer inte på lyhördhet och överbeskydd.

Fri amning ses som ett gryende curlingbeteende. Själv ser jag ett unikt tillfälle för föräldrarna att öva upp sin lyhördhet och förmåga att svara på sitt barns behov. Att verkligen erbjuda bröstet, eller för den andra föräldern eller andra vuxna runt omkring, att lämna över barnet till mamman varje gång så fort det visar amningssignaler, är en övning i lyhördhet som är svårare än man kanske tror.

Kvinnor kan berätta om hur det tog flera månader innan polletten verkligen trillade ner och de förstod hur det hängde ihop och kunde börja "amma med ryggraden". Då kan amning ske ofta, ofta och man kan som mamma ta fram bröstet och amma medan man håller på med annat utan att det blir så stor grej av det just i stunden. Amning upphör att vara mat eller måltider och blir en relation när man ammar utan att först fråga sig hur länge det var sedan förra gången, och om barnet verkligen kan vara hungrigt nu igen. Amning blir som att kramas, men mer, kraftfullare, något man gör när barnet har slagit sig, är rädd för främmande, för att somna och vakna och för att skiljas och återförenas.

Carling och Cleve varnar för att man "fastnar i mönstret att omedelbart tillfredsställa barnets alla behov när amningsperioden är förbi" och de kopplar också amningen till mat - barn ska inte få småmål så fort de gnyr. Inom Amningshjälpen har jag träffat många barn som har varit ammade långt upp i åldrarna, förbi skolstarten i några fall. De är absolut inte några bortskämda, lata despoter utan varma och empatiska.

Å andra sidan bakas även det som Jean Liedloff kallar för barncentrering in i curlingbegreppet, nämligen att vuxna sätter barnet i centrum av tillvaron i stället för att det får hänga med i de vuxnas värld och iaktta och lära sig. Barncentrering enligt Liedloff handlar om att man som förälder servar barn med sådant barnet är fullt kapabelt att klara själv - att klä på sig, äta, göra sin egen macka, vara medo ch diska och dammsuga och så vidare. Och det håller jag med om att det är att göra sitt barn en björntjänst. Ofta vill ju i alla fall små barn pröva saker själva, men hindras av föräldrarna för att det går fortare om föräldern gör det. Sedna verkar det som om barnet kapitulerar och köper vuxenvärldens outtalade eller uttalade bedömning: Det här kan du inte. Det är med andra ord återigen att inte vara lyhörd.

Curlingbegreppet har inget anknytningsperspektiv.

För tio år sedan, när curling begreppet kom, stod anknytning inte på agendan bland föräldrar, det har kommit senare. Nu är det mer känt att trygg anknytning är avgörande för barns socio-emotionella utveckling, gör barn benägna att samarbeta, gör det enklare att lyckas bra i skolan, med kompisar och i kärleksförhållanden.

Barn värderar omedvetet den vård de får av sina närmaste och reagerar på den med att skapa ett anknytningsmönster (eller, i värsta fall, så kallad desorganiserad anknytning). Anknytningen kan vara trygg eller otrygg, där otrygg anknytning kan vara överdriven gnällighet och skrikighet eller vad som till synes är alltför stort oberoende av vårdarna. Barn som har trygg anknytning har bäst förutsättningar att må bra psykiskt. Lägger man ett raster av anknytningsteori över curlingbegreppet ser man att det är helt ologiskt.


Det är inte rutinerna som skapar tryggheten.

Jag pratade med en tonårsmamma som var nöjd med att samspelet funkade bra i hennes familj. I enlighet med hur man pratar om barn, rådande diskurs om man så vill, sa hon att det var för att de hade fasta rutiner.

- Nej, sa jag, Jag tror inte det är rutinerna som gör det. Jag tror att dina barn har en trygg anknytning till dig och sin pappa och det gör att rutinerna blir lätta att följa. Finns inte den trygga föräldraanknytningen där så har barnen mindre motivation att följa rutinerna.

Det finns en enorm tilltro till rutiner efter klockan och scheman i vårt samhälle, något som bland annat Maria på Vilda barn har ifrågasatt. Cecilia Moen problematiserade schemametoder i sin bok Trygga barn, trygga föräldrar - de första 2-3 åren. Hon menade att schematänkandet hindrar oss från att se barn som de unika individer de är, utan att vi ser någon som ska anpassas efter ett schema. Barnets  protester mot behandlingen måste då tystas, ignoreras eller distraheras.

Curlingbegreppet missbrukas

Curlingbegreppet ger negativa associationer och förlöjligar föräldrar som bara vill sina barn väl. Jag ser på föräldrafora hur föräldrar inte vågar lyssna på sina barn, och vara följsamma mot dem i rädsla för att uppfattas som curlingföräldrar. Även om författarna till Sopa lagom! visserligen skriver att de yngsta barnen ska servas, hur mycket som helst, så försvinner det i det offentliga samtalet och folks medvetanden. Och vad värre är: Curlingbegreppet har också sopat banan för mer hårdföra förespråkare för barns underordning, som David Eberhard. Det är kanske den mest förödande följden av lanseringen av curlingbegreppet.




Kommentarer

Kajsa sa…
Åh vad bra skrivet!!!

Populära inlägg