Därför är termen "nära förälder" så olycklig

Här har dottern, då 14 månader, varit på promenad utanför vår gård

och ramlat i en lerpöl,  vilket tydligen var roligt.

"Nära föräldraskap" har kommit att bli den svenska översättningen av "attachment parenting". Jag tycker att det är olyckligt. Ska man hårdra det är det en lika intetsägande term som "curlingförälder", som jag har diskuterat i detta inlägg.

Fortfarande var det skönt att somna i bärselen hos pappa.

Fysisk närhet är ett behov för små barn. Det är absolut inte skadligt att bära barnet i famnen och amma på minsta pip. Att sova tillsammans på samma underlag är inte skadligt om det görs under säkra förhållanden - om föräldern inte röker, har druckit eller tagit läkemedel som ger dåsighet, det inte finns fall- eller klämrisk eller risk att hamna långt in under ett tungt, varmt täcke. Se kriterier för säker samsovning i detta inlägg.


Hypotetiskt kan man vara en "nära förälder" och ge sitt lilla barn massor med fysisk närhet, och inte tillåta det att utforska, hålla det intill sig jämt och och säga att allt som verkar roligt är farligt. Jag har skrivit om hur man kan låta barn ta risker i det här inlägget.

Eller man kan ge närheten och även stor rörelsefrihet och tillit. Anknytningssystemet är bara ena sidan av myntet. Utforskarsystemet, som står för lek och lärande (som ofta är samma sak för små barn), är den andra. Båda är lika viktiga, och jag anser att de borde betonas lika mycket.

Vi bor fritt så hon hade möjligheten att låta henne gå iväg själv, 

utan risk för trafik, och komma tillbaka.

Hur vet man om man hindrar sitt barn från att röra sig fritt? Man kan fråga sig själv: Hur gör jag när mitt barn vill utforska något. Låter jag hen krypa/gå dit och utforska/leka med det hen vill? Eller säger jag rutinmässigt Nej? Litar jag på att jag är mitt barns säkra hamn, och att hen kommer tillbaka när hen är klar, eller går jag dit och hämtar hen? (Barn är olika. en del kan behöva påminnas om var de hör hemma, vilket jag också diskuterar i länken här närmast ovanför. )

Här har hon klättrat upp och ställt sig på en stol. Vi litade på att hon visste

vad hon gjorde och fotograferade i stället för att lyfta ner henne.

Vet man med sig att man har svårt att släppa sin egen oro när ens barn vill göra något utforskande kan man behöva göra något åt sina egna, oreflekterade föreställningar. Cecilia Moen var inne på det i sin nättidning.

Så "nära förälder" - ja, absolut. Ibland. Och "förälder som bejakar utforskande och ger sitt barn rörelsefrihet" - lika obetingat ja.