Treåringen och femåringen sitter i bilens baksäte och har fällt ner bordsskivorna från sätersryggarna framför sig. En av dem håller i spännet på en rem till en bilbarnstol, den andra smattrar med fingertopparna mot bordsskivan. Bägge tittar koncentrerat rakt framför sig.
– Vad gör ni?
– Vi leker spela data, förklarar femåringen utan att titta upp.
Det här blogginlägget är en hyllning till leken. Som jag har skrivit
här är jag bekymrad över att leken utarmas. För tio år sedan skrev Birgitta Knutsdotter Olofsson boken
I lekens värld där hon sammanfattar sin forskning om vad lek är, hur den fungerar och hur den hänger ihop med vuxenvärlden.
Jag har läst I lekens värld förr. Nu vid omläsningen slår det mig vilken nytta jag har haft av boken. Den satte ord på och bekräftade det jag egentligen redan visste, att leken behövs. Leken är något vi måste vara rädda om. Och den kunde förklara varför.
Birgitta Knutsdotter Olofsson nämner tre förutsättningar för att lek ska uppstå;
trygghet, ostördhet och att ha lekens verktyg.
Trygg förankring i verkligheten behövs för att man ska våga lämna den och gå in i lekens värld. Man behöver en trygg bas att kunna återvända till när man har lekt färdigt.
Gordon Neufeld nämner hur viktigt det är att barnets primära anknytning är till föräldrarna/vårdarna, och inte til jämnåriga för att man som barn ska våga vara sig själv, utforska sina djup och riskera tappa ansiktet. Inte bara barn med trygg anknytning leker, men barn som släpper anknytningen till föräldrarna och tyr sig till jämnåriga i stället kan kan få det svårare att ge sig hän i utvecklande låtsaslek.
Ostördhet är lika viktigt i låtasalek som vid ett förtroligt samtal. BirgittaKnutsdotter Olofsson beskriver hur man, när man leker, gärna säner blicken som för att skärma av den yttre verkligheten och bättre kunna se den inre, där rummet inte är det vanliga rummet utan en djungel, en operationssal eller en fattig stuga från förr. Kommer någon in och säger: Hej! Vad gör ni? trasas stämningen sönder på en sekund. På förskolor och fritidshem gäller det att dagarna inte minutplaneras utan att det finns gott om utrymme till lek.
Lekens verktyg är de kulturella koderna för lek. De är inte medfödda utan måste läras in. Att veta att ”Då var jag mamma och du var mitt lilla barn”, gärna i ett speciellt, ljust röstläge, betyder att vi ska leka att det är så. Att ett entonigt ”lag, lag, lag” betyder att den som leker lagar något. Att kunna spela roller. Att förstå sig på ömsesidighet, turtagande. Att klara att låtsas att bilbarnstolsremmen är en datamus och se tangenterna på bordsskivan. Såtillvida är lek någonting som man måste lära sig för att behärska.
Leken börjar redan under spädbarnsåret, med tittutlekar och klappramsor. Så snart barnet kan ta sig fram av egen kraft börjar man leka ”Nu kommer jag och tar dig”. Så småningom kommer leken med dockor eller andra saker, vilka som helst faktiskt, där de tar olika roller. När man själv kan gå in i olika roller i leken och samspela med andra inom leken har man kommit långt i sin lekutveckling. I leken kan barn (och vuxna) bearbeta intryck, göra det svåra hanterbart och bringa ordning i kaos. Här blir det tydligt att leken är nära besläktad med konstnärligt skapande.
Birgitta Knutsdotter Olofsson påpekar också att leken utvecklar språket. I leken har barn ett mer nyanserat och varierat språk än annars. I leken lär man sig berättandets grunder, spänning och dramatik, början mitt och slut. Och lek utvecklar social kompetens. Man måste ha social kompetens för att klara turtagning, ömsesidighet och att utveckla leken tillsammans med sina lekkamrater och sedna utvecklar leken dessa förmågor vidare. Birgitta Knutsdotter Olofsson tror t o m att vi hade haft en mindre konfliktfylld värld om vi hade haft en mer tillåtande attityd till leken.
Ändå känns det så torftigt att skriva om lek så här. Vi kanske kan leka i stället. Då var jag forskaren och ni åhörarna. Ni satt där. Det är pappret får vara min dator och när jag pekar med fingret är det min laserpekare ...
Inlägg
